Leksakerna som gjorde den lille svårt sjuke pojken så glad!
Foto: Merit Wager
Den 4 januari och den 5 januari skrev jag om den lille asylsökande irakiske pojken med en svår kärlmissbildning, och hans pappa.
Den 20 januari beviljades de uppehållstillstånd, men ingen har vetat om det förrän pappan besökte sjukhuset med sin son häromdagen. Personalen där kontrollerade om pojken hade rätt till vård och fann, att han (och pappan) hade uppehållstillstånd, så det gick bra. De sa till pappan att "ni har ju uppehållstillstånd". "Nej, det har vi inte", svarade pappan, som ju inte hade en aning om att det var så, eftersom ingen meddelat honom den här stora och viktiga nyheten (trots att det gått två veckor sedan beslutet fattats). Sjukhuspersonalen stod på sig och sa att "ni har visst har fått uppehållstillstånd", pappan stod på sig och sa att "det har vi visst inte". Han vågade ju inte tro att det var sant eftersom ingen sagt något till honom och han inte fått något skriftligt beslut.
Hur som helst, som befullmäktigat ombud för pappan kunde jag snabbt få reda på att sjukhuspersonalen hade rätt. Det är beklagligt att det positiva beslutet inte meddelats pappan under de två veckor det haft laga kraft. Men det ska också sägas att det går att ha viss förståelse för att Migrationsverket missat detta med tanke på att pressen på handläggarna nu är extra stor, med allt det merarbete som den tillfälliga asyllagen för med sig.
"Bättre sent än aldrig" är ett ordspråk som faktiskt passar synnerligen väl i det här sammanhanget. Det viktigaste är ändå att den handläggare som fattade beslutet gjorde det snabbt och i den anda som den tillfälliga asyllagen uttrycker, att uppehållstillstånd ska beviljas om det är "humanitärt angeläget". Ett stort tack för det!
Och tack också till alla dem som på olika sätt hjälpte pappan och hans son med kläder m.m.; allt som ni bidragit med har förmedlats till dem med hjälp av en annan av Migrationsverkets anställda (stort tack till henne också!).