Shohreh Eilbeig och hennes fyraårige son Arvin (född i Sverige) ska absolut och prompt inte beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Det har myndigheterna bestämt, oavsett omständigheterna. Den ensamstående mamman Shohreh och hennes lille son Arvin ska utvisas till Iran, kosta vad det kosta vill. Det spelar ingen roll att Shohreh är ogift och att begreppet ”ogift mor” inte existerar i Iran och att en sådan kvinna och hennes barn knappast kommer att accepteras i det strikt muslimska landet.

Här finns några artiklar och andra inslag om ”fallet Shohreh och Arvin”. Det är främst Hallands Nyheter som oförtröttligt rapporterat om – och tagit ställning för – Shohreh och Arvin:
Därför avvisas Shohreh – Hallands Nyheter 16 mars 2007
Stöd för utvisningshotad kvinna – SR 6 juni 2007
Upprörande svensk dubbelmoral – Hallands Nyheter 14 juli 2007
Kommunråden vädjar för Shoreh – Hallands Nyheter 26 januari 2008
Inget löfte om ny prövning för Shoreh – SR 4 februari 2008

När jag nu har tagit del av två beslut i ärendet – ett från Migrationsverket och ett från Migrationsdomstolen – så undrar jag över om inte den ena instansen vet vad den andra gör. Och om nu den högre instansens slutsats (som är annorlunda än den lägre instansens) ska gälla, varför ändrar den inte beslutet och beviljar Shohreh och lille Arvin uppehållstillstånd?

Migrationsverket påstår, oavsett hur många papper Shohreh lämnar in, att hon är gift; att Arvin därmed är född inom det påstådda äktenskapet och att det inte är några problem för henne att återvända till Iran. Migrationsdomstolen däremot anser att hon har ett utomäktenskapligt barn men ändrar inte besutet utan tycker att man kan skicka en ogift kvinna med ett illegitimt (i Iran) barn till en av världens striktaste islamiska stater.

Det vore intressant att veta hur beslutsfattare i Migrationsdomstolen – som alltså till skillnad från beslutsfattare på Migrationsverket, har trott på Shohrehs bevisning om att hon inte är gift – har resonerat när de ändå avslagit hennes och Arvins ansökan om uppehållstillstånd. Och vem – om någon – har överhuvudtaget tänkt på den lilla pojkens bästa, han som är född här och har levt hela sitt fyra år och två månader långa liv i Sverige?

Migrationsverket skriver så här i sitt beslut av den 26 februari 2006 (jag väljer att citera eftersom ett klipp skulle medföra att även ett annat namn skulle synas och det har jag ingen rätt att exponera):
”Shohreh Eilbeigs förhållningssätt i detta avseende gör att Migrationsverket till exempel inte kan utesluta att hon och barnafadern är gifta.”

Beskutsfattaren på Migrationsverket kan alltså inte med säkerhet påstå att hon är gift, men väljer ändå att lägga vikt vid påståendet att hon är det, och att låta det ha avgörande betydelse för beslutet.

Migrationsdomstolen – nästa instans – konstaterar dock, som framgår av klippet ur dess beslut daterat den 31 januari 2008, att ”hon har fått ett utomäktenskapligt barn”. Men tycker i nästa andetag inte att det spelar någon roll, och påstår också att det ”utgör således inte nya omständigheter”, trots att det i allra högsta grad gör just det eftersom Migrationsverket gjort en helt annan bedömning om Shohrehs äktenskapliga status!

Hur ska ni ha det, Migrationsverket och Migrationsdomstolen? Eftersom besluten är inkonsekventa måste detta ärende tas upp till prövning av Migrationsöverdomstolen. Shohreh har rätt att få sitt ärende seriöst och korrekt prövat och när Migrationsverket och Migrationsdomstolen inte verkar klara det så ska hon kunna sätta sin lit till överprövningsinstansen, Migrationsöverdomstolen. Som gott också kan ta sig en titt på hur de två instanserna värderat FNs barnkonvention om ”barnets bästa” när det gäller den lilla pojken Arvin…