”Vem ska försvara oss, vem ska skydda oss, vem ska vakta våra gränser?” undrar Pliktverket i ett pressmeddelande. Läs också debattartikeln i Svenska Dagbladet med rubriken Rätt personer måste rekryteras.
För mig ter sig frågan tämligen irrelevant eftersom det inte funnits någon som vare sig kunnat eller velat försvara eller skydda oss eller vakta Sveriges gränser på otaliga decennier.
Skulle det komma till skarpt läge så skulle facket gripa in och kräva raster och och åttatimmarsdagar och medbestämmande. Bortskämda unga människor skulle inte acceptera de villkor som gäller i krig och kris; de vill äta gott, sova gott och göra som de själva vill – inte lyda order. Det skulle bara kosta en massa pengar att låtsasuppehålla någon form av försvar och gränsbevakning. Redan nu beräknas det finnas fler än 1000 terrorister i landet och tiotusentals människor som vistas här illegalt, så Sverige har definitivt inte klarat av att vakta sina gränser.
Sverige har inte tvingats slåss för sin existens som andra, betydligt mindre stater i dess närhet, till exempel de baltiska. Sverige har aldrig, som lilla Finland, tvingats kämpa en David mot Goliat-kamp mot den jättelika sovjetiska björnen. Dessutom har svenskarna under lång tid fått lära sig att det inte finns något som är ”svenskt” och att det närmast är fult att vara patriotisk, att älska och vilja försvara sitt land. Och utan dessa känslor fungerar knappast ett försvar, hur många miljarder kronor man än vräker ut på det.
I skarpt läge är Sverige förlorat med eller utan försvar. Det är mycket vettigare att lägga försvarspengarna på en gedigen, tuff, starkt kunskapsorienterad lärarutbildning med mycket höga krav, så att Sverige kan försöka – om det inte redan är för sent – vända trenden av kunskapsmässigt förlorade generationer.
Tycker jag.