Jag frågade Zulmay Afzali vad detta, som kunde läsas i artikeln Två hungerstrejkande avbryter aktionen NorrbottensKuriren, kunde betyda:
Ahmad Aklil Khalil har försökt komma i kontakt med de fyra ledamöterna ur Afghanistans parlament som ska besöka Sverige.
– De flyger från Afghanistan på måndag. Vi vet ännu inte om de kommer till Boden, men jag tror att de prioriterar att komma hit framför andra officiella framträdanden.
Man kan ju verkligen undra varför afghaner, som söker asyl/skydd i Sverige gentemot Afghanistan som de absolut inte säger sig kunna återvända till sitt hemland av rädsla för vad som kan hända dem där, vill träffa just detta lands högsta politiska företrädare i Sverige. Det låter ju helt galet, minst sagt. Så jag frågade alltså Zulmay Afzali, som har mycket god kunskap om hur saker och ting fungerar i Afghanistan och om dem som lämnar landet för att försöka få uppehållstillstånd i olika europeiska länder. Och jag citerar först ur hans artikel Så besöker falska flyktingar landet de fått skydd ifrån på Newsmill för ganska precis ett år sedan; en artikel med uppgifter som – givetvis – ingen enda ansvarig person i Sverige velat diskutera eller fråga honom om:
Ett exempel: X beviljas uppehållstillstånd i ett land i Europa för att han sagt att kommer att bli dödad i sitt hemland Afghanistan om han inte får stanna. X har berättat en falsk historia, angett falsk identitet, visat upp falska dokument och har alltså fått uppehållstillstånd. Nu vill X åka tillbaka till Afghanistan för att hälsa på sin familj, men han kan inte göra det utan att avslöja att hans asylansökan var falsk. Så han går till Pakistans eller Irans ambassad och erhåller visering till något av länderna som båda gränsar till Afghanistan. Många föredrar Pakistan eftersom det är betydligt lättare att ta sig in i Afghanistan därifrån än från Iran, utan någon som helst pass- eller identitetskontroll vid gränsen. Och om X vill undvika omvägen via Pakistan eller Iran så finns ett annat sätt. Afghanska ambassader ställer ut speciella dokument – ”inresetillstånd” – som är till för personer som inte kan resa in i Afghanistan på sina ordinarie pass på grund av de getts skyddsstatus i Europa. När X landar på flygplatsen i Kabul kan han låta sitt pass ligga i fickan, han behöver inte visa upp det för gränspolisen. Det enda han behöver göra är att visa sitt inresetillstånd från en afghansk ambassad och få en inresestämpel av polisen så är allt klart.
I sin bok En flykting korsar ditt spår (som alla ansvariga för Sveriges framtid och säkerhet borde läsa) berättar Zulmay Afzali om hur man från Afghanistan skickar människor för att söka asyl i Europa. Inte heller detta har intresserat någon ansvarig i Sverige. Boken, som kom ut i början av februari och har recenserats och omskrivits bland annat på DN Kultur, Svenska Dagbladets ledarsida, i Folkbladet, Upsala Nya Tidning.
Jag frågade alltså Zulmay Afzali om hur det är möjligt att människor som säger sig ha starka skyddsskäl mot Afghanistan, vill komma i kontakt med parlamentariker från just det landet. Han, som känner parlamentarikerna och har arbetat i regeringskansliet med nära kontakter till parlamentet, säger:
Det faktum att hungerstrejkande afghaner söker kontakt med sitt hemlands högsta politiker är ett tecken på att de inte hyser någon rädsla eller oro, trots att de hävdar att de har skyddsbehov mot landet och att asylsökande normalt knappast har kontakt med sitt hemlands politiker.
I Sverige bör man vara medveten om att det mycket väl kan vara så att det finns ett samförstånd mellan de här personerna och regeringen i Afghanistan. Att regeringen rentav stödjer de asylsökande och vill att de ska få uppehållstillstånd i Sverige och i andra länder i Europa. Kanske vill de hungerstrejkande afghanerna försäkra sig om att deras hemlandspolitiker kommer att ge dem stöd genom att säga att ”Afghanistan vägrar ta emot våra egna medborgare om de inte återvänder frivilligt”?
Det gäller för svenska myndigheter att stå fria och att inte låta sitt uppdrag att följa svensk lag politiseras. Det gäller för ledningen och tjänstemännen på Migrationsverket – och migrationsdomstolarnas folk – att inte låta sig luras, skrämmas och pressas utan att fullfölja sina uppdrag utan politisk inblandning. Det är också viktigt att påpeka, att politisk inblandning inte heller bör ske från svenska politiker. Det har förvånat mig att svenska riksdagsledamöter lägger sig i asylprocessen och inte bara i den utan till och med i enskilda fall! I en demokrati, en rättsstat, ska de rättsliga instanserna stå fria från påverkan såväl av yttre makter (i detta fall parlamentariker från Afghanistan) som inre makter (riksdag och regering i Sverige).
Så långt Zulmay Afzali. Han skriver just nu sin andra bok – Hederlighetens pris – som ska handla om hur människor dels skickas; dels själva tar sig till Europa från länder som Afghanistan, Pakistan, Iran etc. Och om korrupta FN-organ och NGOs, alltså icke statliga organisationer. Och mycket som borde vara av intresse för hög som låg i Sverige.