Hur blir man svensk? Det är rubriken på ett program som gå i flera avsnitt so en del av Tendens i Sveriges Radio. Många borde lyssna på det och höra Theodor Kallifatides som säger ungefär detsamma som väldigt många andra av oss som invandrat säger: ”Varför tror ni att vi vill bli svenskar? Varför envisas ni med att kalla oss svenskar?””
I programmet konstateras att 1,3 miljoner av 9,3 miljoner svenska medborgare (oktober 2009) är födda i ett annat land. Och man ställer frågorna: ”Om det finns en svenskhet, hur blir man svensk? Exakt när inträffar det?
Jag har många gånger försökt förklara för – oftast – mycket förvånade svenskar att jag (liksom Theodor Kallifatides) inte alls vill bli ”svensk”. Vi är många som absolut inte vill definiera oss som ”svenskar”. Men de svenskar jag pratat med om detta förstår det inte eftersom de, utan att ens själva begripa det, har en inbyggd känsla av att vara på något sätt förmer, och att därför alla som kommer hit jättegärna vill vara som de:, nämligen svenskar. De menar inget illa och de är i många fall alltså inte ens medvetna om sin attityd, det är troligen en djupt rotad och omedveten tro att man är något som alla vill vara. Men jag kan nog tycka att man vid det här laget borde vara lite mer medveten…
Kallifatides säger i programmet att det är helt galet att svenskarna tror att invandrarna ska känna sig ”svenska” efter tre månader i landet. Han berättar också att han själv, trots att han bott i Sverige i 46 år (!!!) och skrivit flera böcker på svenska, fortfarande kallas för invandrarförfattare. Det är som sådan han bjuds in och som sådan han tillfrågas. Så på vilket sätt är han ”svensk”? Han är ju en grekisk man med svenskt medborgarskap som skriver böcker på svenska men ses som ”invandrarförfattare”!
Alla vi som invandrat till Sverige efter 12, 13-årsåldern har ju vår medvetna grund i andra länder. Vi är präglade av ett annat land, ett annat språk, en annan kultur. Vi kan aldrig bli ”svenskar”, bara svenska medborgare. Många – jag gissar på de flesta första generationens invandrare – ser sig självklart inte heller som svenskar utan som iranier, finländare, italienare, jemeniter etc. Men trots att man i Sverige tagit emot massor av invandrare och asylsökande under mycket lång tid, så finns inte den här kunskapen hos svenskarna i gemen. Man är så otroligt mån om att låtsas att alla som bor här är svenskar att man inte ens talar om att någon är somalier eller irakier jutan pådyvlar dem etiketten ”svensk”. Helt fel! Som om det enda rätta är att vara ”svensk” och att tro att vi inte är stolta över våra ursprung och att vi bara knäpper på en knapp och blir något annat än vi är.
Inte ens när afghaner, kongoleser, greker eller amerikaner blir svenska medborgare blir de svenskar i sina hjärtan eller till sitt sätt. Lika lite som svenskar som bott länge i Spanien eller Thailand eller Australien definierar sig som spanjorer, thailändare eller australiensare. De är och de känner sig givetvis som svenskar. Så varför skulle vi som invandrat hit vara annorlunda? Det är ett nedlåtande och, skulle man nästan kunna säga, kränkande sätt att bemöta människor från andra länder på, när man försöker pådyvla dem en svenskhet de inte känner och oftast inte vill ha.
Svenskar ska inte kalla någon för ”svensk” som inte uttryckligen själv, av någon anledning, vill definiera sig som det!
© Vid citat ur texter på bloggen, var vänlig länka hit så att hela texten kan läsas, inte bara lösryckta ord eller meningar.