Med anledning av inlägget Ger Migrationsverkets generaldirektör lagstridiga råd till asylsökande skriver en migga följande:
Vår GD (generaldirektör) verkar ha glömt flera saker när han tipsade den asylsökande kvinnan om möjligheterna att få tillstånd som arbetstagare
Byter man spår från asylsökande till arbetskraftsinvandrare, måste man ha ett jobb. För att få ett jobb måste man ha AT- UND (undantag från kravet att inneha arbetstillstånd). Även om man skulle ha haft AT-UND förfaller det när man fått definitivt besked om utvisning från domstolen. Vilket jag utgår från att kvinnan i det aktuella fallet fått, enligt tidningsartikeln i Söderhamnskuriren.
Något nytt AT-UND kan man inte få hur många nya ansökningar man än lämnar in.
Först om man söker asyl igen efter att det tidigare lagakraftvunna beslutet/domen preskriberats (det tar fyra år) kan man få AT-UND på nytt.
Enligt de nuvarande reglerna måste man klargöra sin identitet innan något AT-UND beviljas. För att kunna få tillstånd som arbetstagare måste man visa upp ett giltigt pass. Jag är inte insatt i det enskilda ärende som vår GD nu agerar i, men jag gissar att kvinnan saknar identitetshandlingar. eller att hon åtminstone har påstått detta. Kongo har ingen ambassad i Sverige såvitt jag vet så det är kört för henne om hon saknar pass eller om hennes pass har gått ut, vilket kanske är det mest sannolika alternativet. Men det är nog svårt att resa hit från Kongo utan pass och visering…
Jag tror nog att kvinnan hade pass och en visering till någon Schengenstat när hon kom hit. Att någon smugglare först skulle förse en asylsökande med ett falskt pass och sedan följa honom eller henne hela vägen till Sverige bara för att ta tillbaka det falska passet är osannolikt. Därför skulle det vara bra att de asylsökande som hävdar att de reste hit på falska pass visade det passet för oss på verket. Men det händer aldrig. Ibland får vi ändå in kopior av sådana pass när gränspolisen som upptäckt personen. Men gränspolisen har inte upptäckt någon medföljande smugglare som ”håller i passet”.
Den vanligaste berättelsen som vi på Migrationsverket hör är att en vuxen person, kvinna eller man, ibland även med småbarn, ska ha ledsagats till Sverige med en smugglare som vid varje kontroll visat upp passet/passen och de sökande har aldrig ens sett dessa pass. Det är rena rama tramset. Flygplatspersonal i hela världen kräver givetvis att varje resenär checkar in personligen, ibland kan man även få frågor om något verkar misstänkt. Det skulle verkligen väcka misstankar om en vuxen person lät någon annan sköta incheckningen. I vissa muslimska länder kräver man även att kvinnor och män checkar in separat, de har separata väntrum etc. Att en kvinna i det läget hävdar att ”mannen som smugglade ut mig visade upp ett pass som jag inte fick se” är naturligtvis lögn.
Man brukar även uppge att man inte känner en enda person i Sverige – tills det kommer fram att man har sju syskon här. När sanningen om en visering eller annat så småningom uppdagas är förklaringen alltid att:” Jag följde dåliga råd från en släkting, jag blev tillsagd av smugglaren att ljuga” etc.
Det handlar om vuxna personer som påstått att de har asylskäl och som vid ett flertal tillfällen fått information av oss via tolk att det är straffbart att ljuga inför en myndighet i Sverige. Att in det sista vidhålla lögnen, tills man blir överbevisad och då komma med dessa ursäkter visar en fullkomlig brist på respekt för svenska myndigheter.
Fast nu är det inte resvägen eller familjebilden som avgör ärendet utan asylskälen. De som har hållbara asylskäl behöver inte ljuga om vare sig resvägen eller familjebilden. Man kan visa upp sitt pass, med svensk visering, berätta vilka släktingar man har i Sverige och ändå få asyl. De flesta flyktingar (alltså som haft flyktingskäl) som jag träffat har faktiskt haft pass, med svensk visering. De har också haft andra dokument som varit äkta och som bekräftat deras berättelse.
Så långt en luttrad migga.
Kommentar: Om Migrationsverkets GD i ett enskilt asylärende lämnar felaktiga och, som det ter sig: lagstridiga uppgifter och ger råd som inte har stöd i lagstiftningen, är det mycket märkligt. Och ännu märkligare är det om ingen på justitiedepartementet reagerar.