”Merit, du kommer väl ihåg att den 3 juli är det ett år sedan du ringde och gav mig den fantastiska nyheten? Att jag hade fått uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar! Kan vi fira det tillsammans på Munken?”
Det sa Thanh när han ringde mig häromdagen. Och självklart minns jag den dagen, den glömmer jag aldrig! Det var då jag fick beskedet som jag kunde vidarebefordra till Thanh efter sju sorger och åtta bedrövelser ( beslutet i pappersform fick handen 16 juli 2008). Turerna, svårigheterna, problemen, krånglet, lidandet, väntan, inlåsningen på förvaret i åtta månader, anmälan hos Polisen två gånger i veckan under lång tid, flyttningarna till Söderhamn, Vingåker, Värmdö – allt kommer jag ihåg och mycket finns beskrivet här på bloggen.
Jag minns alla goda människor som hjälpte Thanh på olika sätt: Fredrick Federley, Tove Lifvendahl, Anna Dahlbom, Håkan Sandvik, Karin Hübinette, Elisabeth Svantesson, Lars-Gunnar Lundh, Martin Kits, en migga på förvaret och – efter en lite trög start – socialmänniskorna i Värmdö kommun som verkligen betydde mycket för att Thanh skulle kunna överleva – och många, många andra. Och jag minns också de icke goda människorna: några riktigt elaka poliser i Stockholm, ett antal lika elaka miggor i Söderhamn, den migga som avslog Thanhs ansökan när den borde ha beviljats efter att han haft tillfälligt uppehållstillstånd i sex månader med flera miggor som gjorde hans liv mycket svårt. Och jag minns besöken på Vietnams ambassad och hur det var lite som att tala till en vägg med ambassadsekreterarna…
Och jag minns anmälan till JK när MIG gick över gränsen, och att JK i sitt beslut tillrättavisade både MIG och Polisen. Thanh var helt chockad över att han, som ”bara” var en asylsökande, kunde få upprättelse av landets justitiekansler.
Så idag, den 3 juli 2009, firar Thanh och jag ettårsjubileum och det gör vi på det som blev vårt stamställe eftersom vi träffades där minst en gång i månaden under mer än ett år: Munken konditori. Då var det alltid jag som bjöd honom på kaffe och smörgås, nu har han jobb och tjänar egna pengar (och betalar skatt, vilket han är stolt över att kunna göra), så nu kan han bjuda mig.
Här är vad Thanh – bland mycket annat – sa idag:
[wpvideo MJSoJe5b]