I Sverige tycks det inte finnas några krav på någon samhällsnivå överhuvudtaget – och definitivt inte på individnivå – på att man som medborgare i landet ska behärska sitt modersmål. ”Ärans och hjältarnas språk”, talade man om för länge sedan, ändå blev svenska inte ens officiellt språk i landet förrän den 1 juli 2009. Det säger en del om hur liten vikt man i Sverige lagt vid sitt eget språk, det kitt som håller ett folk samman och som gör att man förstår varandra, landets lagar och annat som är viktigt för att ett samhälle ska fungera.
Dagligen förekommer mängder av märkliga uttalanden i medierna, inte minst i Public Service, som faktiskt har som en av sina uppgifter i enlighet med sändningstillstånden 201-2019 6 §, att:
SVT (samma sak gäller för SR, min anm) har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.
Att vårda språket måste också vara en självklar uppgift inom statlig förvaltning, myndigheter och verk. Om man inte har ett gemensamt ”riksspråk” som är ägnat att förstås lika av alla, då har man ingen struktur i ett samhälle!
När borgmästaren i Linköpings kommun skickar ut en skandalöst dåligt och bitvis rent felaktigt författad inbjudan adresserad till ”Nya svenska medborgare”, blir man direkt illa berörd. Invandrare ska lära sig svenska, men får ett brev (som ingen kan ha korrekturläst…) på detta språk som visar att svenskar själva – i detta fall självaste borgmästaren i Linköping – inte behärskar språket.
Vem har satt den ytterst märkliga rubriken ”Välkommen till Nationaldagen firande”? Fanns det ingen som kunde tala om för borgmästaren att hon skulle ha skrivit:
Välkommen till nationaldagsfirande!
Eller:
Välkommen att fira nationaldagen med oss!
Med gement ”n” i ”nationaldagsfirande” och orden hopskrivna, inte särskrivna. Och med ”nationaldag”, i meningen ”På Sveriges nationaldag…, skrivet med gement ”n”, inte versalt.
Sedan ska man bestämma sig för om man ska tilltala en person (”Du” eller ”du”) eller flera (”ni”). Här har borgmästaren först vänt sig till ”du” i texten och sedan, i slutet av brevet till ”ni”.
Och ordet ”borgmästare” under vederbörandes namn ska skrivas med gement ”b” = ”borgmästare”. Det är en titel, inget namn.
Den första meningen borde ha lytt: ”På Sveriges nationaldag vill vi i Linköpings kommun gärna träffa dig (eller, om man föredrar pluralisformen: ”er”) som blivit svensk medborgare under året.” För det är ju människorna inom Linköpings kommun som vill träffa de nya medborgarna, det är inte kommunen som vill göra det.
Ett land måste ha ett gemensamt språk, ett ”riksspråk” om man så vill. Annars faller det sönder när en grupp talar på ett visst sätt och skriver som de tycker, en annan och en tredje och en fjärde och en femte grupp (eller människor i olika landsändar) uttrycker sig helt annorlunda. På alla gemensamma samhällsområden måste man ha ett språk som är lika för alla, där ord och uttryck betyder en sak, inte kan misstolkas eller missförstås. Punkt. Slut.
Så här skriver Thomas Gür, som var den som gjorde mig uppmärksam på det felfyllda och slarvigt formulerade brevet, i Corren den 22 maj, under rubriken När borgmästaren inte kan skriva. Jag instämmer i hans slutord:
Språktest för medborgarskap har diskuterats. Det är en bra idé. Dessutom kanske det är dags att även införa språkkunskapstester för offentliga tjänstemän.