Felaktigheter, felsägningar, felstavningar, fel uttalade ord, grammatiska fel – inga problem i ett land som inte värnar om sitt språk och som lyssnar till slappa språk(o)vårdare. En person som nästan alltid tycker att vilka galenskaper som helst ska accepteras och tillåtas är professor Lars-Gunnar Andersson i Vetenskapsradion Språket i Sveriges Radio, men han är långtifrån ensam om det.
Att man i de s.k. Public Service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television verkar ha principen ”anything goes” är anmärkningsvärt, speciellt med tanke på vad som står i regeringens sändningstillstånd för både Sveriges Radio och Sveriges Television, att de
har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor skall beaktas i verksamheten.
Finns det alls några krav på dem som anställs eller anlitas inom Public Service när det gäller det särskilda ansvaret för svenska språket som kulturdepartementet satt upp? Hur mäts de i så fall? Testas språkkunskaperna innan man anställer eller anlitar reportrar, programledare och nyhetsuppläsare? Det verkar inte som om det spelar någon roll hur felaktigt människor talar och uttrycker sig, de får ändå jobb inom både SVT och SR. Vad säger kulturdepartementet när Public Service-företagen inte tar orden i sändningstillståndet om att ”språkfrågor skall beaktas i verksamheten” på allvar? Departementet kanske inte orkar bry sig och tycker att det har gjort sitt enbart genom att i överenskommelsen med Public Service-företagen påpeka hur viktigt språket är?
Och här är två exempel ur Expressen den 27 juni: en språkfråga och ett exempel på obefintlig korrekturläsning i en text på Expressens Kultur. ”Förseddes”? Om man hade velat härma barnspråk så hade det kunnat passera. Men när en vuxen människa skriver en seriös text på en stor tidnings kultursida så borde någon tala om att det heter ”försågs” och inte ”förseddes” när skribenten själv inte vet det..
