Tiotals bussar med passagerare har beskjutits med skarpa skott i Malmö. Händelserna kallas ”pojkstreck”, inte ”mordförsök”, som vore en mer korrekt benämning. Polisen har inte lyckats gripa någon – och även om den lyckas med det, så är inställningen till gärningsmännen klar: ”Det är synd om dem som gör så här. De söker spänning. De känner utanförskap.” Pojkstreck”, med andra ord.

Passagerarna i de beskjutna bussarna är det inte så noga med. De trauman de fått av att ha varit hårsmåner från döden är inte så viktiga, det är mer synd om gärningsmännen. Det är så synd om dem och de har det så tufft att de har behövt avreagera sig sju gånger på fem dagar: sex gånger har bussar beskjutits och en gång en taxi.

Den inställning som politiker och myndigheter ofta uppvisar kring grov brottslighet är svårbegriplig. Den svenska modellen verkar vara att sticka huvudet i sanden – och bortförklara. Att kalla mordbrand (nedbränning av skolor), allmänfarlig ödeläggelse (stenkastning mot ambulanser och brandbilar) och mordförsök (busskjutningar) för ”pojkstreck” är ett hån mot vanliga, hederliga människor. Medborgarna har rätt att kräva att den av alla politiker – särskilt inför valet – så omhuldade ”välfärden” också innefattar kraftfulla åtgärder mot dem som begår brott. Inte att brotten viftas bort med ord som ”pojkstreck”, ”söker spänning” och ”utanförskap”.

Svenskarna tröttnar på att de som styr samhället – och nu återigen vill ha folkets förtroende att fortsätta att styra det – inte tar itu med den här typen av grov brottslighet på ett konkret sätt genom att se till att polisen skyddar allmänheten och jobbar effektivare med att hitta och lagföra personer som utgör en fara för alla som rör sig på offentliga platser.

Om det är så som lektorn i psykologi vid högskolan i Kristianstad, Ulf Holmberg, säger när det gäller beskjutningarna av bussar i Malmö, att ”gärningsmännen vill bli sedda” och att ”det finns en underliggande aggression, ångest och ilska” – vad tror då alla förståsigpåare blir resultatet när dessa unga män får fortsätta med sina upprepade mordförsök och andra farliga verksamheter – ”pojkstreck” – utan konsekvenser?

Även en icke-psykolog kan räkna ut att när de unga männen inte ens nu blir sedda, trots att de begår brott som i alla andra länder ses som mycket allvarliga, ja då fortsätter de tills de får den eftertraktade uppmärksamheten. Hur många döda vi får se som resultat av dessa ”pojkstreck”, det kan vi inte veta. Men den dagen då ”längtan efter att bli sedd” resulterar i dödsoffer, den dagen kommer psykologer, rättsexperter, integrationstalesmän, präster, imamer, krisgruppsmänniskor och andra att sitta i nyhetssoffor och vrida sina händer och diskutera hur man borde ha stoppat vansinnesdåden. Då har redan någon eller några förlorat nära och kära och deras liv har slagits i spillror. Och då har samhället tillåtit mord utan att göra verkliga ansträngningar att stoppa dem.

Medborgarna har rätt att kräva att de ska kunna använda allmänna kommunikationsmedel utan att riskera att bli dödade i en svensk stad som Malmö! Och att slippa höra en polisman säga i tv: ”En skjutning är väl okej, men så här många börjar bli alarmerande”.

Lästips:
Våldet i Malmö blir allt grövre – Aftonbladet 24 augusti 2010
Ytterligare en buss beskjuten i Malmö – Aftonbladet 24 augusti 2010