Den nästan 12 timmar långa resan till Smedjebacken i Dalarna, gav utdelning. Det blev en helhetsupplevelse av själva bussresan från och till Stockholm genom underbart vackert, grönskande och lummigt sommarlandskap, tillsammans med glada och trevliga vänner, bekanta och mindre bekanta och med konstnären själv.
De fotografiska verk vi reste för att beskåda hängde i det gamla Arkivhuset, där vi hälsades välkomna av styrelseledamoten i stiftelsen som driver verksamheten, tidigare ambassadören Jan Axel Nordlander.
Konstnären själv heter Staffan Wigelius, finlandssvensk som har bott länge i Sverige. Han är också översättare och en språkligt begåvad person och här berättar han lite om det han gjort och gör, och hur han tänker. Bland annat:
Klicka på biden för att läsa hela texten.
Det fanns en tid, barndomens, när jag ritade, målade och fotade – i begynnelsen var Bilden.
———-
Tiden gick och snart skulle jag bli vuxen. Förvandlingar – däribland att uttrycksmedlen byttes ut. Bilden sjönk undan. Jag sökte ord…… och fann ord. Det som är översättarens enkla (svåra) uppdragsbeskrivning. det blev mitt yrke. I grunden strävar orden åt samma håll: omfatta och uttrycka en omgivande verklighet.
———-
Och med ens en ny förändring: en längre tids ledighet vållad av stressutlöst utmattning. Eller kanske, av en farlig temperaurhöjning i hjärnan, vållad av ordens (tankens) långvariga hegemoni över den omedelbara livserfarenheten. Överfört liv i stället för liv. Som ett slags terapi började jag vandra runt med kameran, som när jag var barn. Långa promenader utan syfte att tänka. Bara se och ta bilder.
Intressant att ta in och att tänka på och inse är det som Staffan Wigelius påpekar i de sista styckena i sin presentation, nämligen att fotografiet inte längre är ett exakt avtryck av verkligheten så som det var i fotografins begynnelse, eftersom så många möjligheter finns att förändra, förbättra, förfalska och manipulera (inte hans ord, min tolkning av det han skriver) det man vill gestalta. Därmed kan en fotograf, på samma sätt som en skribent alltid kunnat, numera förvanska verkligheten. Men en fotograf kan också, precis som en skribent, välja att gestalta verkligheten precis sådan den är.
Staffan Wigelius fotografier är olika allt annat som i varje fall jag har sett tidigare. De många bilderna av människor är inte arrangerade, de har tagits i stunden, fångats precis och exakt som de är, utan några som helst anvisningar eller någon ”regi”. Bilderna är sedan bearbetade på ett speciellt sätt, inte med hjälp av Photoshop utan genom kreativt användande av skrivare. Mycket arbete, många långa timmar, har behövts för att få fram den effekt som Staffan Wigelius lyckats få fram och ingen av de besökare vid vernissagen jag talade med hade sett något liknande. Några exempel på hans speciella, mycket personliga fotokonst kan ses här (klicka på bilderna för att förstora dem):
Några ord från besökare om utställningen:
Marjaana Lehmonen Nilsson:
Med noggrann skicklighet och finurlig kreativitet förvandlar Staffan Wigelius fragment av världen till sitt eget universum. Hans skarpa blick fångar ögonblick och nu bjuder han in oss att dela vad han har skapat. Tack för en fin konstupplevelse!
Johannes von Martens:
Jag hade privilegiet att få se Staffan Wigelius bilder före han dristade att ställa ut dem offentligen. Han ville höra barndomsvännens, arkitektens kommentar. Han visste ju att jag också själv fotograferat halvprofessionellt men sedan lämnat det för arkitekturen. Jag var förstummad.Vi anstormas idag av proffsiga, anslående, klatschiga, finurligt konstruerade, osv fotografier. Bilden har blivit vårt viktigaste kommunikationsmedel. Men i vår tidsanda är det arrangerade poser som gäller. Vi arrangerar prinsessbröllop och andra drömbilder om lycka. Eller dramatiserade bilder av olycka. Vi tränger över alla gränser. Om det alls finns några kvar att tränga över. Men som med talet är det tomma pratet som är förhärskande. Eller bedrägeriet.
Staffans fotografier är en annan värld. Här talar djupet och komplexiteten. En till synes enkel helbild av en människa växer ut till något annat. Blicken, posen, bildens mångtydiga riktningar, kompositionen, infattningen, färgen, förvandlar det fångade ögonblicket till en mångtydigt sjungande djup dikt. I Staffans människa ser man sig själv. I förälskelsens stund och i sorgens, i farten och i vila, stunderna av dröm, osv.
Underlaget i Staffans bilder är ofta ögonblick som han lyckats fånga. Han har vandrat längs små som stora städers gator med ögonen på människan och kameran diskret vid höften. När intuitionen sagt nu har han knäppt. Ingen har getts chansen att tillrättalägga nåt. En situation har fångats, en blick, en relation, ofta en helhet av flera samtidiga skeenden. Hur många missade bråkdelar av en sekund måste det inte finnas bakom de lyckade knäppen. Men det är alltså bara underlaget. Sedan har bearbetningen börjat. Men inte vilken som helst. Med stor finkänslighet och ibland kraftig grafisk bearbetning har han sedan fördjupat bildens inneboende tematik, dramatik och spänningsfält. Undantagslöst vaknar hans bilder till liv framför betraktaren. De tränger in bakom bildens yta. De vaknar till ett oförklarligt liv som är svårt att greppa. Det skenbart enkla blir komplext. De säger dej alla nånting om dej själv. På ett sätt som får betraktaren att känna sig privilegierad att bli invigd i.
Jag bad också Staffan Wigelius själv att säga några ord om sin konst. Det var inte lätt i sorlet och vimlet och helt oförberett. Det blev kort och inte så värst hörbart, men man får ändå några ord om det hela och ser och hör honom i videoklippet här:
[wpvideo QZuLk1aa]
Tillägg 23 oktober 2024: länken fungerar tyvärr inte längre.