Den 7 november publicerades inlägget Om ”allamänskorslikavääärde”. Utom vissas. Två personer har välformulerat reagerat och kommenterat det. Detta är reaktion/kommentar nr 1, skriven av Tia Itkonen, en finlandssvenska som bor i Sverige sedan många år. Hon har varit ämneslärare i språk och psykologi; de senaste 20 åren i Tensta och Rinkeby. Därtill bildterapeut och konstnär. Det senare numera på heltid. Har boplats även på Åland. Så här skriver hon:
Om formuleringen ”allas lika värde”.
Skrapar man bara lite på denna formulering, så märker man genast hur ohållbar den är. Ta till exempel Stalin och Mandela – hur lika är de i värde? Stalin hade säkert värde för sin dotter, och en hel del andra. Mandela för hela mänskligheten. Så hur ”lika i värde” är dessa två? Mina barn har definitivt mera värde för mig än några andra barn: det är dem jag i fara skulle rädda i första hand. Även Camus valde sin mamma framför alla andra.
Vad man i Sverige gör är att man blandar ihop ”värde” med ”människovärde”, det som alla har. Därtill har vi alla ett egenvärde genom att vi är Någon, till skillnad från att vi skulle vara någon annan. Genom detta är vi inte utbytbara. Skulle däremot alla ha lika värde så skulle vi alla vara utbytbara (här bortser jag från värde i ekonomiska termer) och därmed fullständigt värdelösa. Vilket vi ju inte är då vi har ett egenvärde. Och därtill har vi ett människovärde med det därmed följande påbudet att bemötas med värdighet och respekt. Om jag får vara lite pedagogisk här så kan jag berätta att jag för mina elever i Rinkeby alltid brukade påpeka att det var deras handlingar jag kritiserade, om det nu var det jag gjorde, inte dem som personer. Och alla förstod de vad jag menade.
Floskeln ”alla människors lika värde” har enligt min mening korrumperat det intellektuella samtalet i Sverige på ett förskräckligt och förlamande sätt. Och så blir det ju med alla grumliga begrepp, särskilt om de får spridning i det offentliga. Sådana passar alldeles utmärkt till att ha som tillhyggen när man vill täppa till munnen på folk. Särskilt i ett land som Sverige som jag upplever har en mycket märklig kultur vad gäller förhållandet till kritiskt tänkande överhuvudtaget. Här ska man helst alltid tycka lika.
I texten ”Om ”allamänniskorslikavääärde”. Utom vissas”, används ordet ”kuva”. Och visst är detta ett kuvat folk. Börjar man snart inte klättra uppåt väggarna i alla sina tvångströjor?
Vad gäller Sverigedemokraterna, ett svenskt parti enligt alla parlamentariska och demokratiska principer, så är jag storligen häpen över behandlingen av detta parti. Jag var en av de första att bilda en Amnestygrupp i Finland, satt i dess styrelse och var även vice ordförande. Detta gjorde jag bland annat för att jag ända in i ryggmärgen alltid hävdat rätten till åsiktsfrihet. Åsikter kan och ska diskuteras – det är det jag gör nu – men tyvärr är den svenska konflikträdslan alltför stark, så istället för att diskutera, så kastar man invektiv på varandra. I mitt hemland har den som använder invektiv, förlorat diskussionen. Och eftersom man inte vågar eller klarar av att ta diskussionen med Sverigedemokraterna, har de utsatts till syndabocken i samhället. Starka konflikter har en tendens att skapa syndabockar, de spelar en viktig roll som dämpare och avledare av oförlösta spänningar. (René Girard skriver ingående om fenomenet i Syndabocken – en antologi, 2007.) Den svenska offentliga behandlingen av Sverigedemokraterna har inte min respekt. Den är feg.
Och i rättvisans namn, när man hänvisar till eventuell nazistisk bakgrund angående Sverigedemokraterna, bör man då också minnas att det var Socialdemokraterna som skapade de rasbiologiska instituten i Sverige. För att bland annat undersöka och kartlägga de underlägsna raserna samerna och lappfinnarna. Liksom också att Vänsterpartiet varit hänförda kommunister, hur mycket förtryck och förföljelse och mord i miljoner kommunisterna än höll på med i denna totalitära ideologis namn.
Till sist: Alla är vi lika inför lagen (landets). Men vi är definitivt inte lika i kvalitet. Däremot har vi alla ett människovärde. Och bör därmed bemötas med värdighet (dignity).
P.S. Ibland blir jag nästan gråtfärdig över den fula mobbning som pågår av alla dem som så passionerat jobbar för en sak som de tror på, även om man själv i ett och annat kan tycka helt annorlunda. Man samtalar inte i sak, man tar inte diskussionen, man bara mobbar. Att utestänga är den värsta sorten av mobbning. För en svensk är det uppenbarligen helt okej att mobba, när alla andra också gör det. Lite svårt att hitta självständigt tänkande människor i detta land. Än svårare att hitta logiskt tänkande. För tänk er nu att alla skulle ha lika värde, då skulle ju varje sverigedemokrat också ha det.
Här i landet orkar man nästan inte tänka ens i två led!