Läs först Om Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde”. Del 1. Texten skrevs den 1 juni och det var meningen att jag skulle fortsätta att citera ur boken och ge mina kommentarer i lite snabbare takt än så här, då det gått 27 dagar sedan jag skrev del 1. Men på grund av ett missöde med boken som gjorde den oläslig och lite strul innan jag fick en ny, så blev det en lång paus i läsandet. Men nu har jag ”huggit in” igen där jag slutade.
Läs- och skrivmiljön är den bästa tänkbara: en liten röd stuga med trädgård i Vita Bergen. Sol, svag bris. Parasoll för att inte bli ”stekt” och med vattenflaskan inom räckhåll för att kunna släcka törsten.
Men törsten att läsa boken släcks inte med mindre än att man faktiskt gör det: läser den, alltså.
Klicka på omslaget för att läsa mer om boken och beställa den.
I säljtexten till boken, på Bokus sida, står bland annat:
Och sprudlande berättarglädje.
Klicka på textbilden för att kunna läsa sidan.
Jag läser om lite, eftersom det gått nästan en månad sedan jag läste de första drygt hundra sidorna. Jag fastnar för texten på sidan 88. Och tänker att jag aldrig mer vill höra någon förnumstig politiker yttra: ”Vi ska inte ha några parallella samhällen i Sverige”. För det är precis vad de har skapat. Och så har de mage att låtsas som om dessa samhällen, med egna medeltida och religiösa lagar och total respektlöshet mot allt svenskt inklusive det mesiga svenska polis- och rättssystemet, inte finns! Eller tror/låtsas att det handlar om lite ”stök” här och där, men att de ska fixa de – enligt dem – knappt existerande parallella samhällena genom att ”bekosta upprustningar av utomhusmiljön”! I andra länder rensar man upp bland kriminella, har betydligt strängare straff redan från 15 års ålder och utvisar kriminella, inte bidragsförsörjer dem efter att de avtjänat sina straff. Hopplösheten hos det folk som står och ser på och ser sina skattepengar ”go down the drain” är stor och hos en del har den gått över i depression. Förutom rädsla och en stark känsla av otrygghet.
Jens Ganman och Mustafa Panshiri drar fram och vänder och vrider på företeelser och händelser och situationer på ett sätt som journalister i Sverige tyvärr inte har gjort, men borde ha gjort.
Boken har nu också recenserats i Svenska Dagbladet, som under rubriken Så ser svensk integration ut bortom fördomarna bland annat skriver:
”Det är inte händelserna i sig som är det värsta”, säger en polis om våldet i förorterna. ”Det är känslan av att se något som resten av samhället inte verkar se.”När Ganman och Panshiri träffar folk på en lunchrestaurang eller i en bönekällare märks det att de samtalar mer avslappnat med dem än med än med etablerade debattörer. Det är ett sympatiskt drag – bättre än motsatsen. I sådana situationer blir mycket mer sagt.
Olika verkligheter står mot varandra, vilket blir tydligt i debatten om ”Sverigebilden”. Det är förstås bra att nyansera, men hur blev det en statsministers uppgift att kritisera författare – Katerina Janouch – för att gett en inte alltför ljus bild av Sverige i ett tjeckiskt tv-program?
Trots ämnets allvar är ”Det lilla landet som kunde” en rolig bok. Ganman är en retsticka, han tar på sig en t-shirt med texten ”FEL VÄRDEGRUND” och gör ironiska handhjärtan i smyg. Panshiri är lugn och eftertänksam. ”Jag letar problem – han letar lösningar”, konstaterar Ganman.
© denna sajt.