För dem som inte vet:
”Miggor” kallar jag dem som arbetar som handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket. Några av dem skriver ganska ofta här på min blogg eller nämns i mina eller andras texter. Det är lite långt att alltid skriva just ”handläggare på Migrationsverket” eller ”beslutsfattare på Migrationsverket” varje gång. Därför uppfann jag kort och gott samlingsnamnet ”miggor”. Många miggor har också börjat referera till sig själva som just ”miggor”, vilket visar att de förstått att det inte finns någon annan tanke bakom benämningen än att korta ner deras långa titlar och göra refererandet till dem smidigare.
Jag vet naturligtvis vilka de miggor som skriver är, och kan ta kontakt med dem när som helst. Jag har lovat dem anonymitet, precis som vilken journalist som helst skulle göra i dessa fall – källskyddet gäller alltså också hos mig. Det miggorna, som är från olika delar av landet, berättar om – varandra oberoende – är deras egna upplevelser i den verklighet de befinner sig, på sina respektive arbetsplatser. De har till exempel aldrig någonsin tillställt mig några sekretessbelagda handlingar. Länkar till öppet och tillgängligt material, som de i en del fall angett, finns också i bloggtexterna.
I ett land med åsikts- och yttrandefrihet borde miggorna kunna skriva öppna debattartiklar och framträda i radio och tv och berätta om det de tvingas höra och se och stå ut med på sina arbetsplatser. Men som de flesta som följer vad som händer i samhället vet, så finns det inget skydd för s.k. whistle blowers. En del miggor har redan blivit av med jobben eller omplacerats för att de uttalat sig offentligt i eget namn och Migrationsverket ansett att de haft ”fel” åsikter (politiska och andra).
Jag har några gånger uppmanat miggorna att gå ut öppet – kanske flera tillsammans – och ta bladen från munnarna och säga samma saker som de sagt här på bloggen. Men efter att ha sett hur whistle blowers behandlats så har det inte varit ett alternativ som lockat dem.
Den som inte vill läsa och höra miggornas berättelser kan sitta med skygglappar och öronproppar på. Det finns till och med de, som försöker göra gällande att miggorna inte finns, att alla berättelser under de senaste ca fem åren är fabricerade. Som om någon enda levande människa skulle ha så mycket fantasi att den kunde sitta och skriva de berättelser som nu också finns samlade i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt! Knappast skulle väl heller Krister Thelin, domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, ha skrivit förordet till boken, eller Lars-Gunnar Lundh (kritisk mot Migrationsverket i en intervju av Maciej Zaremba i denna DN-artikel i november 2009), jurist, tidigare domare och överdirektör vid Migrationsverket ha skrivit efterord, om miggorna inte fanns och berättelserna vore fabricerade. Det kan nog var och en som tänker efter lite förstå.
Alla andra, alla de som vet att verkligheten inte är svart eller vit utan både/och, samtidigt, kan fortsätta att läsa vad miggorna berättar inifrån det slutna verket. Det är enastående att de tar sig tid att sätta sig ner och rapportera om det de ser och hör! Deras vittnesmål är de enda som når ut och de är självklart viktiga. Här på bloggen och i boken är de enda ställen där de kan berätta och vara säkra på att inte råka ut för repressalier.
Miggorna, som givetvis skriver alla sina ”rapporter” på fritiden, bidrar till att ge en allsidigare bild av asylhanteringen än vad ”gammelmedia” vill göra. Det ska de ha tack för. Och tack ska också socialsekreterare och personal på boenden på hem för ensamkommande ”barn” ha. De har tagit kontakt efter stor vånda och ängslan, och berättat vad de sett och upplevt i sin yrkesutövning, och gett sin tillåtelse att deras berättelser publiceras här på bloggen. De är alla yrkeskunniga och kompetenta personer som i en annan värld där faktisk åsikts- och yttrandefrihet råder fritt skulle kunna framföra det de i detta förment fria land måste framföra under skydd av anonymitet.
Läs också gärna under flikarna Klargöranden och MFO!
Till sist och en gång för alla:
Jag har aldrig någonsin fått lön någonstans ifrån, vare sig som MFO (2002-2007) eller för mitt mer än 15 år långa arbete som asylombud. Ingen annan än jag själv har heller någonsin styrt vad jag gjort och gör; några partipolitiska kopplingar har jag inte heller. Den som påstår något annat far med förtal, vilket är olagligt.