Att söka asyl, alltså att söka skydd i enlighet med de kriterier som anges i utlänningslagen och FN:s flyktingkonvention (läs mer här) och olika förordningar, är inte detsamma som att att invandra och själv kunna välja vilket land man vill bo i. Som så mycket annat på asyl & migrationsområdet verkar journalister inte förstå skillnaden. Det kanske inte är så konstigt när de själva under minst ett decennium alltmer blandat ihop begreppen, medvetet eller omedvetet, i stället för att vinnlägga sig om att lära sig dem och använda korrekt vokabulär.
Jag vet inte om det är omedvetet som svenska medier så ofta far med osanning och felaktig information, eller om de ”bara” är djupt okunniga eller slarviga i sin rapportering från asyl & migrationsområdet; eller om det är medveten vilseledning av allmänheten (vilket strider mot journalistisk etik i en demokrati). Allmänheten bör kunna kräva att journalister som rapporterar om dessa – och andra – frågor vet vad de talar och skriver om och inte tillåts påstå eller antyda saker som inte stämmer.
Nu senast har bland annat reportrar på Sveriges Radio inte förstått vad en dom i EU-domstolen gällande (faktiskt, inte påstått) minderåriga ensamkommande asylsökande innebär. I ett inslag med rubriken Trots dom i EU-domstolen – flyktingbarn skickas tillbaka talar Ekot-reportern felaktigt om ”flyktingbarn” när det handlar om minderåriga asylsökande, och påstår också felaktigt att de ”skickas tillbaka” trots domen när så inte är fallet. Sanningen, som tyvärr ganska ofta får stryka på foten i svenska mediers rapportering på asyl & migrationsområdet, är följande:
Minderåriga, ensamkommande asylsökande som redan fått sin sak prövad i ett EU-land kan inte söka asyl igen i ett annat EU-land. Har man redan fått sin asylansökan prövad , så har man. Man kan inte resa runt och söka asyl i olika länder för att man antingen inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl i ett annat lands asylprocess eller när man redan har fått ett positivt beslut, dvs beviljats asyl eller uppehållstillstånd i ett annat land.
Detta borde inte vara svårt att förstå eller på minsta sätt kontroversiellt för journalister på Sveriges Radio eller annorstädes! Det är inte svårt att ta del av de rättsliga ställningstagandena, som redogör för vad som ligger till grund för olika tolkningar. Man kan till exempel ta del av den rättsliga kommentaren till EU-domstolens dom den 6 juni 2013 i mål MA, BT och DA mot Secretary of State for the Home Department (mål C – 648/11) från Migrationsverkets tillförordnade rättschef, Fredrik Beijer. Här är några korta citat (men läs gärna texten i sin helhet!) om målet och domen:
Målet rör tre ensamkommande barn som sökt asyl i Storbritannien och som dessförinnan hade sökt asyl i andra medlemsstater. Barnen hade inte någon familjemedlem, i Dublinförordningens mening, som lagligen befann sig i någon medlemsstat.
Kommentar: Det är inte heller svårt – eller borde åtminstone inte vara det – för journalister och andra intresserade, att skaffa sig texten i målet C-648/11 och läsa exakt vad det rör sig om och vad domen anger och innebär. Man kan inte sitta och gissa eller haka sig fast vid någon enstaka mening; det räcker inte för att kunna rapportera korrekt. Domen handlar om följande tre fall:
Målet MA
MA är eritreansk medborgare och född den 24 maj 1993. Den 25 juli 2008 kom hon till Förenade kungariket (alltså Storbritannien, min anm.) där hon redan vid sin ankomst ansökte om asyl. Myndigheterna i Förenade kungariket kunde konstatera att MA redan hade gett in en asylansökan i Italien. I enlighet med tillämpliga bestämmelser i förordning nr 343/2003 anmodade de därför de italienska myndigheterna att överta den asylsökande. De italienska myndigheterna gick med på detta den 13 oktober 2008.MA skulle ha överförts till Italien den 26 februari 2009, vilket dock inte skedde. Hon överklagade vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) och gjorde därvid gällande att överföringsbeslutet var olagligt. Med tillämpning av artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 beslutade Secretary of State den 25 mars 2010 att pröva hennes asylansökan, varpå hon beviljades status som flykting. Secretary of State anmodade MA att återkalla sitt överklagande, vilket hon dock inte gjorde.
———-
Även BT är eritreansk medborgare, och hon är född den 20 januari 1993. Den 12 augusti 2009 kom hon till Förenade kungariket där hon redan dagen därpå ansökte om asyl.Myndigheterna i Förenade kungariket kunde konstatera att BT redan hade gett in en asylansökan i Italien. De anmodade därför de italienska myndigheterna att överta den asylsökande, vilket de italienska myndigheterna gick med på den 28 september 2009.
BT överfördes till Italien den 4 december 2009. Hon överklagade vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) och gjorde därvid gällande att beslutet att överföra henne till Italien var olagligt. Till följd av ett avgörande som meddelades av High Court den 18 februari 2010 kunde BT återvända till Förenade kungariket den 26 februari 2010. Med tillämpning av artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 beslutade Secretary of State den 25 mars 2010 att pröva hennes asylansökan, varpå hon beviljades status som flykting. BT har dock inte gått med på att återkalla sitt överklagande.
———-
DA är irakisk medborgare Den 20 november 2009 kom han till Förenade kungariket där han den 8 december 2009 ansökte om asyl. DA medgav att han redan hade ansökt om asyl i Nederländerna, varpå de nederländska myndigheterna anmodades att överta den asylsökande. De nederländska myndigheterna gick med på detta den 2 februari 2010.Secretary of State beslutade den 14 juli 2010 att DA skulle överföras till Nederländerna. Han överklagade den 26 juli 2010 vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court), som beslutade att överföringsbeslutet inte skulle verkställas. Secretary of State har sedermera gått med på att pröva hans asylansökan utifrån artikel 3.2 i förordning nr 343/2003.
Efter att ha tagit del av domen har Migrationsverkets tillförordnade rättschef Fredrik Beijer bland annat konstaterat att
En avslagen ansökan i en medlemsstat torde också falla inom ramen för Dublinförordningens tillämpning om det gjorts en materiell prövning av ansökan. Att den sökande beviljats tillstånd på annan grund än som flykting innebär att han eller hon har fått sin sak prövad. I sådana fall ska ansökan avvisas och den sökande överföras till den medlemsstat som ansvarat för prövningen.
Kommentar: En asylsökande – notera: inte en invandrare! – som i ett EU-land redan har fått det skydd som han flytt sitt hemland för att söka, kan inte söka samma skydd i ett annat EU-land också. Han är ju inte ”invandrare” utan asyl- eller skyddssökande och när han har beviljats skydd och uppehållstillstånd i ett land kan han inte resa vidare och söka skydd – igen – i ett annat land som han kanske gillar bättre.
I Migrationsverkets rättsliga ställningstagande konstateras också att
Kommentar: Detta innebär att man nu också i Sverige måste – som i andra länder – börja göra åldersutredningar mer eller mindre som regel, snarare än som undantag. I RCI 19/2012, som t.f. rättschefen Fredrik Beijer påminner om, står bland annat:
Kommentar: Notera att det inte är den svenska myndigheten som har bevisbördan! Det är den, som ”söker en förmån”, d.v.s. söker asyl eller skydd i ett land, som ska styrka sin ålder (och sin identitet).
Relevanta rättsliga ställningstaganden samt EU-domstolens dom i mål mål C – 648/11 ska vara obligatorisk läsning för de journalister och andra som kommenterar de frågor som dessa berör! Nu har jag länkat till dessa, så om det har varit svårt för svenska medierepresentanter att hitta dem (!?) så finns de alltså här ovan. Annars: alla handlingar finns på nätet och är inte så svåra att hitta att man inte klarar att googla fram dem.
Kort sammanfattning:
1) Asylsökande, vare sig de är, eller säger sig vara, minderåriga som redan har fått sin sak prövad i ett annat EU-land med antingen negativt eller positivt resultat, kan inte söka asyl eller skydd igen i ett annat EU-land utan återsänds till det land där de redan genomgått en asylprövning och fått ett beslut.
2) Asylsökande som är minderåriga och inte fått sin sak prövad i ett annat EU-land kan få sina asyl- eller skyddsskäl prövade i det land de befinner sig. Om personen inte kan styrka sin ålder och det råder tveksamhet om hans ålder, görs en åldersutredning och befinns personen inte vara minderårig återsänds han till det EU-land som han först anlänt till, för asylprövning där.