Klicka på textrutan för att komma till min artikeltext i sin helhet.
Ur texten:
Sedan den dag hans nu fyra och ett halvt år gamle son föddes har pappan kämpat för sonens rätt att ha en nära och stark relation med honom och för att sonen ska få möjlighet att också lära känna och knyta band med sin släkt på pappas sida. En självklarhet, kan man tycka. Barnets bästa, helt enkelt.
Under flera år får den lille pojken inte träffa sina farföräldrar, farbröder, fastrar och kusiner för att mamman, som inte varit gift eller sammanboende med pappan, satte sig emot det. Utan anledning. Hon gör allt för att försvåra umgänget mellan sonen och hans far. Utredningar, socialtjänstkontakter, samtal – inget hjälper. Inte ens det faktum att pappan, som manglas genom allehanda utredningar och samtal och möten och utvärderingar, bedöms vara både lämplig och kapabel att ta hand om sitt barn.
Och:
Ändå är det en nära 70 år gammal lagparagraf, stadfäst av statsråd födda i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, bland dem Ernst Wigforss (1881), Gustav Möller (1884), Gunnar Sträng (1906) och Tage Erlander (1901), som än i dag reglerar barns rätt till sina fäder.
Kommentar: Jämställdhet? Likhet inför lagen? Vart tog de viktiga värderingarna vägen i det här sammanhanget?