Det kom ett mejl från en ung kvinna som under några år arbetat inom hemtjänsten:
Tack för en blogg med ärlighet och allvarliga rapporteringar om hur det ser ut! Jag har länge följt din blogg och en sak som alltid slår mig är hur sant allt är som du skriver och hur hemskt det är att fler inte förstår eller lyssnar på folk som kan och vet!
Jag har en upplevelse inom mitt yrke som faktiskt var en av orsakerna till att jag i panik började söka nytt jobb för att komma därifrån. Jag jobbade inom hemtjänsten från jag var 18-20 år (är 21 nu) och jag såg förändringar som jag inte tycker är rättvisa och jag måste få ut det nu när jag hört att den historien jag upplevde var på väg att hända igen.
Helt plötsligt får vi en vårdtagare en ”syrisk” (man vet ju inte om det stämmer efter rapporterna om asylbedrägerier) man i 30 årsåldern som är förlamad och behöver mycket hjälp med rehabilitering. Dock har han varit förlamad efter en händelse i Syrien och kom till Sverige först av hela familjen, så enligt honom själv har han klarat att ta sig igenom hela Europa förlamad. Men här i Sverige kan han nu inte sköta sig själv och säger sig ha stort vårdbehov.
Redan här blev vi alla förvirrade: han säger att han behöver hjälp med allt i hans värld och det gör att han tar upp mycket mer tid än vad han är berättigad till. Säger någon något om det, ringer han till chefen och klagar. Flertalet av oss anställda blev utslängda på grund av små saker eller att vi sa ifrån om att det inte fanns tid till alla hans krav så som det var. Den syriska familjen försökte få oss ”avstängda” från deras hus om vi inte gjorde som de ville, sådant de – eller rättare sagt den förlamade 30-årige mannen – inte var berättigade till.
Det var ett konstant larmande om precis allt. Larmloggarna var fulla av hans namn. Det finns helt klart de som larmar mycket, men detta utnyttjades av honom för att pressa fram mer tid och hjälp med annat än han hade behov av. Allt detta gjorde att flera andra som behövde hemtjänst fick lida då de fick mindre tid. Vi hade fullt upp med att ta emot larmen från mannen hela tiden. Ibland hann vi inte ens dit så att vi kunde göra allt vi skulle innan rapporteringen till dem som började nästa pass, vilket är tvunget då alla ska ha vetskap om speciella händelser och hur vissa mått när man varit där så att de kan se om de mår bättre/sämre.
Ofta kunde vi se till att de blev inlagda om det inte var akut men på grund av den här mannen så blev det så att sjuka människor, ofta äldre som bodde ensamma, helt enkelt inte fick det som de behövde och betalade för. Den här syriska familjen betalade inte för vården. Vår bemanningsenhet beräknade kostnaden till omkring 100.000 kronor i månaden. Jag minns inte den exakta siffran men det var sjuka summor för någon som i verkligheten inte behövde hjälp för något som många i Sverige med samma handikapp lever normala liv med.
Lagen ska egentligen göra så att äldre med liten inkomst ska få den vård i hemmet som de behöver. För den här familjen betalades förutom för den enorma vårdinsatsen som knappast var nödvändig, deras hyra för ett hus där kallhyran är 10.000 kronor i månaden. De får också barnbidrag för fem barn, frun arbetar inte, hon gick och läste sfi. Och när de fick pengar gick dessa till Ikea-besök och shoppingrundor när hon var uttråkad.
De försökte också ansöka om pengar till en bil då de sa att Skånetrafiken inte lät dem använda deras tjänster på grund av för höga skulder till dem, men det blev avslag på den ansökan. De fick sedan en bil av en släkting. Familjen försökte få in mannen på ett hem, frun skrek att hon ville skiljas. Sedan hittade vi dem i säng tillsammans samma dag, mycket märkligt för några som vill skiljas…
Så i en kommun där vi har höga skattesatser så går en enorm summa till en familj – eller rättare sagt till en person, som inte bidragit med en enda krona i Sverige utan bara flyttat dit genom ebo-lagen.
Men det värsta måste ha varit när vi anmälde till chefen att de slog sina barn, vilket vi är tvungna att rapportera. Chefens svar på vår anmälan var ungefär:
”Vi måste ha i åtanke att de inte har samma kultur som vi.”
Så något så allvarligt som barnmisshandel skulle vi alltså se mellan fingrarna med. Flera av oss blev förbannade och tanken slog oss att anmäla anonymt, men vi hade ju gett chefen uppgiften och vad skulle hända när det kom fram att det var vi? Vi bor i en liten by där alla känner alla och man vet inte riktigt om chefen på socialkontoret verkligen gör sitt jobb. Vad jag hört händer inget vid en del anmälningar som faktiskt är allvarliga men i vissa fall händer allt när det inte är så allvarligt och det känns osäkert. Det finns en mamma vars son har dåligt immunförsvar och ofta är sjuk och inte kan gå till skolan. Hon blir anmäld och får gå igenom hela processen och får försöka förklara sonens problem med immunförsvaret. Men människor som slår sina barn och inte ser till att de går till skolan, dem tar man inte itu med. ”De har inte samma kultur som vi”. Men svensk lag ska väl gälla alla?
Vi har tystnadsplikt och det finns få undantag från den. Men då ska vi ändå gå till chefen och berätta. Efter ett antal gånger tröttnar man och ger upp att försöka, för den som ska lyssna gör inte det. En av våra chefer, han som var högst, han lyssnade och brydde sig. Men han var inte där när vi anmälde att familjen slog sina barn, så frågan är om han ens fick höra om det.
Kommunen fick stora underskott i budgeten för äldreomsorgen som den inte sett innan. Det som hade förändrats och som det berodde på var den syriska mannen. Hur ska det gå för alla kommuner när detta händer i stor skala? Hur kommer det att gå för alla andra delar i kommunen när skattepengarna måste fördelas på ett annorlunda sätt för att möta underskott i andra delar? Ska vi ta pengar från skolan och barnomsorgen där det mesta av resurserna behövs och där lärare redan nu säger att det behövs mer för att att elever ska få det som skolan är skyldig att ge dem?
Det som fick mig att skriva nu var att jag hörde från gamla kollegor att det som hände med den syriska mannen höll på att hända igen, men hindrades av att familjen nu fick höra att man är tvungen att betala för sin hemtjänst. I den kommunen som de kom i från behövde de inte betala för det själva. Så jag som slutat kände en enorm lättnad att mina kollegor inte behövde uppleva det vi redan upplevt innan.
Jag hoppas att kommunen försöker undvika att hamna i en sån situation där en chef kämpar och den andra chefen ser mellan fingrarna. I kommunen måste man nu tydligt ställa grupp mot grupp för att gå runt.
Jag slutade inte jobba i vården för jag tyckte det var för tungt eller inte klarade av det detta var en stor bidragande faktor inte själva jobbet utan jag slutade på grund av en person. Hur blir det för dem som inte kan byta jobb och som upplever detta varje dag, det vet jag inte. Som tur är var bara en i personalen sjukskriven på grund av detta, men flera var på väg att bli sjukskrivna. Hur går det när det händer? Det vill jag inte ens tänka på. Inte för min skull men för deras skull som är i behov av de tjänster och den trygghet de ska få. Att inte fler som upplevt detta inom hemtjänsten och vården slutar, det är enligt mig ett under.
Kommentarer överflödiga. Annat än att detta handlar om en familj en kommun.