Här följer ett nytt avsnitt i den ofrivilliga serien om krångel kring utlandssvenskars anskaffning av svenska pass. Här följer ett nytt avsnitt i den ofrivilliga serien om krånglet kring utlandssvenskars anskaffning av svenska pass.
Den svenske mannen som sedan länge bor i Tyskland och som jag lätt ironiskt kallar ”nytysken” med anspelning på den märkliga storsvenska ”seden” (i varje fall i medierna) att kalla alla som på olika sätt migrerar till Sverige, såväl asylsökande som invandrare, berättar:
Vi måste till Berlin!
Min hustru sade häromveckan: ”Du, mitt pass går snart ut. Kan du kolla upp vad som gäller för oss i förskingringen ?” Vi är bosatta cirka hundra mil söder om Sverige.
Jag kollade upp på Sveriges Berlin-ambassads hemsida under Pass och ID-kort för vuxna.
Först bokade vi tid. Som gick lätt över internet. Vi valde ”9:00-9:15 på morgonen”.
Sedan läste vi instruktionerna på ambassadens hemsida om vilka papper vi måste ha med oss. Nästa dag kollade vi resmöjligheter till Berlin, 62 mil från hemorten. Om vi åker tidigt på morgonen så kan vi komma undan med 212 euro (ca 2.064 kronor) tur och retur med tåg. Vi köpte biljetter. Man gav oss besked om att platsreservationer kan göras först tio dagar innan resan, så vi åkte in till stan igen och reserverade två fönsterplatser fram och tillbaka. För 18 euro (ca 175 kronor).
När vi kom hem bokade vi ett dubbelrum på ”vårt hotell” vid Potsdamer Platz. 160 euro (ca 1.560 kronor) plus 44 euro (ca 430 kronor) för två dagars frukost.
För resan från vår by in till stationen i staden har vi mobiliserat grannen och sparar således 8 euro (ca 80 kronor) för spårvagnen. Inbesparingen krymper dock nästan till noll då vi vid hemkomsten belönar grannen för hans vänlighet med en blombukett à 7,95 euro (ca 78 kronor.)
Tågresan till Berlin tar sex timmar och våra reserverade platser finns inte på hela tåget då det på grund av ombyggnadsarbeten var fråga om ett ”utbyteståg”.
I Berlin fick vi helt obyråkratiskt tillbaka pengarna för de förgäves betalade platsbiljetterna. Vi tog buss från Hauptbahnhof i Berlin till hotellet. För 6,80 euro (ca 66 kronor).
Nästa morgon åkte vi med en trevlig palestinsk taxiförare till ambassaden. Man hade aviserat 10-15 euro (ca 98-146 kronor) för färden dit och när taxametern stannade på 10,10 euro så lade vi på rikligt med dricks. När vi berättade att vi hade åkt 62 mil för att få ett pass förnyat så skakade han på huvudet.
Besöket på ambassaden tog tio minuter och här genomfördes foto + fingeravtryck + namnteckning i en mackapär utanför båset med ambassadtanten.
Vi fick betala 150 euro (ca 1.460 kronor) i förväg för passet. Plus 3 euro (ca 30 kronor) ”portoavgift” då vi valde att kunna hämta passet i det betydligt närbelägnare Frankfurt.
Resten av dagen tillbringades på en turistbuss och strövande genom Berlin.
Tillbaka på hotellet hälsade vi vänligt på en annan gäst och bara ett enkelt ”Guten Tag!”, gjorde att han konstaterade: ”Holländare?”.
Jag nekade och berättade varför vi var i Berlin. Han tyckte det var ”otroligt att vi åkt 62 mil ….”. Nästa morgon gick vi till fots till Hauptbahnhof och åkte hem. 62 mil och sex timmar igen.
Nu är det att vänta två veckor och sedan kan vi hämta passet på honorärkonsulatet i Frankfurt/Main (”bara” åtta mil enkel resa…). Naturligtvis mot ”avhämtningsavgift” 16 euro (ca 156 kronor).
De ovan angivna utgifterna för att få ett svenskt pass uppgår till totalt över 600 euro, mer än 5.800 kronor. Med endast frukostkostnader inräknade. Plus tre dagars ”restid”.
Förut kunde vi ansöka om pass i Frankfurt, som ligger mycket närmare där vi bor, och få det levererat till borgmästaren i vår by. Och upp till nyligen valde många svenskar här i området att söka nytt pass i betydligt närbelägnare Luxembourg (25 mil enkel resa). Men den ambassaden är av någon anledning numera stängd för passansökningar och besökare rekommenderas nu till Haag i Nederländerna. Ytterligare 36 bilmil bort!
Kommentar: Varför gör Sverige det så krångligt och ohemult dyrt för sina medborgare som bosatt sig i andra länder att få nya pass? Om det gick att ordna det smidigare förr så hade man väl kunnat låta det fortsätta? Att man ska behöva betala så många tusen kronor för att få ett pass är inte acceptabelt och ett bättre och smidigare sätt måste väl ändå kunna utarbetas?
Här är några tidigare berättelser om hur Sverige krånglar till det och gör det både osäkert och dyrt för sina egna medborgare som bor utomlands att hämta ut sina pass.
Först nytysken, för fyra år sedan:
• ”Jag måste alltså åka 62 mil till Berlin, förmodligen övernatta på hotell, gå på ambassaden, betala 1400 SEK för passet och så åka hem 62 mil igen.”– 29 mars 2012
Sedan svenske Lasse, numera finsk medborgare:
• Be my guest # 101 Lasse Orup– 14 februari 2014
• Handläggare vid svensk passexpedition till svenskfödd svensk medborgare som utvandrat till Finland: ”I och med att du inte har ett intyg från Finland som styrker att du är svensk medborgare så tar vi ditt fotografi och bifogar de handlingar du just skrivit under och sedan låter vi ditt fall ligga i vänteläge tills du kan få fram intyget från Finland att du är svensk medborgare och alltså har rätt till ett svenskt nationellt ID-kort. Ha en bra dag.” – 13 maj 2014
• Råd till Lasse Odrup: Byt medborgarskap, bli finländare!– 14 maj 2014
• Anställd vid en magistrat i Finland: ”Nå då så. Då är det nog de svenska myndigheterna som räddar!”– 15 maj 2014