För några dagar sedan aktiverade jag mitt Twitter-konto igen. Då hade det varit avaktiverat och jag hade inte varit inne på nästan en månad. Detta för att jag tyckte att det blev energislukande och negativt med människor som var ute efter att munhuggas och att medvetet missförstå det jag skrev på de 140 tecken som står till buds för varje tweet. Men, tänkte jag, efter det ganska långa uppehållet, jag ger det en chans till. För det är ett fantastiskt bra. informativt och snabbt medium och man når många via Twitter, samtidigt som man också själv får mycket information om aktuella händelser och kan ta del av andras åsikter.
Det varade bara i några dagar, sedan tröttnade jag igen. Det är ett demokratiskt medium och alla som vill kan logga in. Det är bra. Men det innebär också att spännvidden blir stor mellan dem som är välutbildade, självständigt tänkande, välformulerade och som söker verklig kommunikation och debatt och dem som mest verkar vara ute för att ”stir up trouble” och som medvetet missförstår och förvränger det man skriver. Jag tröttnade på den senare kategorin. Trist, för jag hade gärna velat fortsätta att delta både som läsare och, ibland, med egna åsikter och egen information men också med egna kommentar till andras tweets. Men det går inte när man också måste tampas med de medvetet missförstående och felaktigt tolkande personerna som mest är ute efter att bråka. Så nu har jag beslutat mig för att inte medverka på Twitter längre.
På Facebook är det en helt annan sak. Jag har medvetet hållit antalet FB-vänner på ett minimum (under 500) och tar då och då bort personer som aldrig skriver något själva eller interagerar med mig och andra. Hör man aldrig av sig så kanske man inte passar så bra på ett ”socialt” medium, där det hela ju går ut på att kommunicera, debattera, kommentera, dela med sig av information. Jag får många vänförfrågningar, både från personer jag känner eller känner till och från helt okända. Något som förvånar mig mycket är, att folk skickar vänförfrågningar och inte samtidigt skickar ett meddelande där de presenterar sig och talar om varför de vill bli ”vänner” med just mig! Troligen har en eller annan ”vän” som jag kunde ha haft glädje och nytta av – och vice versa – försvunnit bland de hundratals som jag klickat ”ignorera” på, just för att jag inte haft en aning om vilka de är och varför de kontaktat mig.
I de sociala mediernas barndom talades det om ”netikett”, alltså om hur man skulle agera i dessa då nya sammanhang. Nu har många glömt bort denna ”netikett” och då blir det, som på Twitter, ganska ofta obehagligt och ibland rent olidligt. Det speglar iofs samhället i övrigt där det inte längre är självklart att människor följer de oskrivna regler som fanns och följdes förr och som gjorde att umgänget blev smidigare och trevligare: man går på höger sida av trottoaren, man skriker inte okvädingsord till främmande människor (inte till dem man känner heller), man ger positiv feed back när det finns en anledning och inte bara negativ vare sig det finns skäl till det eller inte. Etc.
En het debatt, ett intensivt utbyte av åsikter som kan spänna från den ena ytterligheten till den andra och allt däremellan, är oftast både stimulerande och rolig. Man måste verkligen inte tycka lika i allt, men man kan mycket väl respektera varandras rätt att ha sina egna åsikter även när de avviker från ens egna. Och meningsutbyten kan ofta vara lärorika om man har ett någotsånär öppet sinne. Ren elakhet och medvetna missförstånd däremot, som går ut på att misskreditera andra för att de inte tycker exakt som man själv, det är inte roligt, inte stimulerande och inte ett dugg lärorikt. Det kan man gott leva utan.
Här på bloggen uttrycker jag mina åsikter och tankar och delar med mig av den kunskap jag har på olika områden. Och låter främst miggor men även andra komma till tals med sina unika berättelser. Jag vet att många följer bloggen och jag får också en hel del feed back via kontaktformuläret. Kommentarer direkt på bloggen har jag aldrig tillåtit eftersom det skulle föra med sig för mycket jobb och kräva för mycket tid för moderering.
Sociala medier ger alla människor en fantastisk möjlighet att delta i samhälls- och andra debatter. Via sociala medier får vi veta vad som händer i slutna länder och länder där det pågår stridigheter. Vi får följa med på de mest fantastiska upptäcktsfärder och äventyr när någon twittrar om ställen vi aldrig varit på. Vi kan se filmer, höra musik, se uppträdanden etc via YouTube som endast just sociala medier möjliggör och som vi inte skulle kunna se någon annanstans. Nyheter sprider sig som en löpeld och ”gammelmedierna” hinner överhuvudtaget inte med; när de är klara att publicera eller rapportera så vet vi redan det mesta. Gammelmediernas makt har blivit skarpt beskuren. Det är bra. Nu är vi alla journalister, berättare och filmare och gammelmedierna har inte monopol på vad folket ska få veta och hur det ska presenteras. Så till allra största delen är internet och allt vi kan göra och ta del av via våra datorer och mobiler en välsignelse. Om vi bara kunde lära oss att kommunicera utan att skymfa eller trampa på andra…