Den här småregniga, fuktvarma augustisöndagen, då inget särskilt var planerat eller förväntades hända, plingade det till i mobilen. Det var ett meddelande som såg ut så här och som jag genast besvarade. Ett meddelande som gjorde mig glad. Som väckte många minnen.

Inom en halvtimme satt jag på Delselius Bageri på Renstiernas gata, det som hette Munken på den tid ”historien om Thanh” tog sin början för 18 år sedan. Historien som inleddes med att prästen Håkan Sandvik och jag besökte Migrationsverkets förvar i Märsta. Där träffade jag Thanh första gången, där han hölls i cirka åtta månader. Trots sin egen komplicerade situation var det inte den han pratade med mig och Håkan Sandvik om utan han agerade ”ombud” åt en kinesisk flicka som befann sig i en svår situation och som han försökte hjälpa. I hennes fall fanns omständigheter som gjorde att hon inte hade asyl skäl och måste lämna Sverige.

Jag frågade Thanh om han inte ville berätta om sig själv också, när vi nu ändå var där. Varför han satt inlåst och när han skulle utvisas och så vidare. Hans berättelse gjorde att jag engagerade mig i ”fallet”, som blev en osannolik historia som skulle komma att pågå i nästan sex år. Mycket om den tiden kan läsas här på sajten och efter min berättelse från mötet med Thanh och en del av hans familj publicerar jag några länkar till  ett antal inlägg och korta utdrag ur desamma.

20 minuter efter att jag fick Thanhs sms var jag alltså på plats på Delselius Bageri. Där satt tre personer: förutom Thanh hans fru som kallas Kim (vietnamesiska namn är svåra för oss…) och hans son Robin, 17 år. Vi drack kaffe och pratade, pratade, pratade. Om allt som hänt. Thanh mindes saker jag glömt, jag påminde om sådant jag tyckte var minnesvärt, såväl negativt som positivt. Jag drog in sonen Robin i samtalet, jag vill att han ska veta hur hans pappa har haft det innan han nu lever ett ordnat och gott liv där ingenting materiellt saknas. Tider då hans pappa inte hade pengar till mat, inte hade någonstans att bo eller bodde på Migrationsverkets anläggningar och dessutom behandlades felaktigt av flera olika, inblandade myndigheter. Han beviljades under nästan sex år inte uppehållstillstånd och kunde inte heller utvisas på grund av att Vietnams ambassad, trots fyra besök där varav jag var med tre gånger, vägrade utfärda en resehandling så att han skulle kunna resa tillbaka.

Historien om Thanh (och hans landsman Hoa) är så invecklad och full av märkligheter att den inte kan komprimeras. Men i inlägget Uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar, som skrevs för ganska precis 14 år sedan och länkas till nedan, får man en del, om än långtifrån all, information.

Återseendet med Thanh som jag inte träffat sedan 2019, väckte en del mörka minnen, men också många ljusa. Ljusast var nog Thanhs egen tålmodighet, hans ödmjukhet och hans försök att alltid orka hålla modet uppe och tro och hoppas på en lösning under de många svåra åren. Extra plus var det förstås att också få träffa Thanhs familj som jag inte träffat tidigare.

Här är först två bilder från Robin Delselius Bageri, före detta Munken konditori. Munken var det ställe där Thanh och jag blev stammisar, vi brukade träffas där under den svåra tiden, men också efter den. Därefter bild av Thanh och bild av familjen vid den bankomat där jag tog ut 500 kronor och gav Thanh sedan han släppts från förvaret i Märsta. Det här glömmer han aldrig och påminner mig om varje gång vi ses om hur otroligt mycket de pengarna betydde för honom eftersom han släppts ut utan en krona på fickan. Så den bankomaten är lite ”ikonisk” för honom.

Här är några texter i historien om Thanh genom åren

•  “Skriv en bok om Thanh!” – 22 november 2007. Ur texten:

Det kan inte vara en socialsekreterares sak att tvinga Thanh till Polisen för att visa att han medverkar till att avvisa sig själv. Och allra minst när hon är mycket väl medveten om att den polis hon, självsvåldigt, bokat tid hos är samme polisman som kritiserades av JK för bara några månader sedan för att han försökt få Thanh att ljuga för sin ambassad och säga att han tappat sitt pass under sin vistelse här som turist! Dessutom har det många gånger förklarats för socialsekreteraren – skriftligt och muntligt – att polisen lagt ner arbetet med att försöka avvisa Thanh för två år sedan på grund av att det inte gav något resultat.

•  Uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar – 16 juli 2008. Ur texten:

Idag, den 16 juli 2008, fick jag äntligen i min hand det slutgiltiga beslutet gällande Thanh. Fem dagar innan han fyller år den 21 juli, får han en förskottspresent: permanent uppehållstillstånd i Sverige! Migrationsverket konstaterar bland annat:

Det får enligt Migrationsverkets mening anses att såväl Quang Thanh Tran som svenska myndigheter gjort omfattande ansträngningar för att få fram resehandlingar. Detta har emellertid inte lyckats.

Dessa ord en mycket liten men ändå upprättelse för Thanh, att Migrationsverket kommenterar att han faktiskt själv gjort vad han kunnat för att “utvisa sig själv”. Det vill säga att han gjort allt han kunnat för att efterleva lagen enligt vilken han då, för fem år sedan, inte ansågs ha rätt till asyl eller uppehållstillstånd på andra grunder. Han har sedan länge uppfyllt kriteriet för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder, men inte förrän nu medger även Migrationsverket detta. För så är det enligt utlänningslagen, att om man inte motarbetat myndigheterna och inte hållit sig gömd utan aktivt själv medverkat vad gäller anskaffande av resehandlingar samt att man varit tillgänglig när myndigheterna kallat en, och man ändå inte kunnat lämna landet efter fyra år från beslutsdatum, då preskriberas ursprungsärendet. Då kan man söka uppehållstillstånd på nytt och anföra just verkställighetshinder som skäl för detta. Lagen säger nämligen att kan man inte återvända till sitt hemland utan egen förskyllan, då ska uppehållstillstånd beviljas.

•  “l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009 – Ur texten:

Här är Thanhs text. Han talar numera hyfsad svenska men eftersom han knappt fick läsa svenska under den långa asyltiden så skriver han fortfarande bättre på engelska än på svenska.

Merit, as you know very well that for 7 years now l am living in Sweden. l had a lot of problems and you are the one who have solved them for me! Merit, l am not a Super Man or a Hero, there are good and bad characters inside me also and perhaps my life would have turned to another way if l didn’t meet you in Migrationsverket Förvaret in Märsta. You have brought to me energy, power and hope to survive in that horrible place!

Also l never forget the second time when you came to Söderhamn, when I had to live i Migrationsverket camp, and protect my cases at the hearing with Migrationsverket there ! From Stockholm to Söderhamn was very far and you come and you go within few hours. l could imagine how tiring it is. I looked at your face that time and l knew you were very tired. But there was more power in your eyes and it made me never forget!

l was so touched after l knew that you have waited in the boring train station in Söderhamn for a couple of hours to go back Stockholm because the train came late. l was really very, very touched that time. l thought and I told to myself that until the last second l stay in Sweden, l will never ever make you unhappy and disappointed about me !

Merit, because of you now l love Sweden more and more. The first thing l think about Sweden it is you . This country has given to me many, many special memories and this country has created for me opportunity to meet you. From the first day l met you until now, all of the things you have done and helped and guided me, and you just knew me for a short time before. l remember very well and keep it in my mind that l always have to follow and do all of the things which you told me. And now l got a safe and good life!

There are so many special things we have gone through since we know each other, and l could not write it by words. One thing also  made me very happy: that because of you l am a good person. And l have a job and a safe and comfortable life now!

•  Påskaftonsmöte med Thanh och ett barn är uppkallat efter mig – 26 mars 2016. Ur texten:

Tiden går fort och det har hunnit gå drygt 1,5 år sedan jag senast träffade Thanh. Han bor ca två timmars bilresa från Stockholm och jobbar heltid, har familj och villa där mycket behöver fixas, så det är inte så lätt att hinna åka till Stockholm över en dag. Men nu, på påskafton 2016, kunde vi äntligen ses igen. Det blev ett glatt återseende och en “walk down memory lane” – vi mindes och påmindes om en massa som hänt och människor vi mött under åren då jag var hans asylombud.

 

© denna sajt.