När jag nu under några veckor överfört en mängd tv- och annat filmat material från VHS-kassetter till datorn, återupplevde och mindes jag mycket från min tid som asylombud och från mina frekventa besök på asylförläggningen i Gimo. Jag har mängder av filmat material från SVT, TV4 och TV3, från både nyhets- och aktualitetsprogram och magasin, och att återse alla de fantastiska, jobbiga, sorgliga, varma, deprimerade, glada, lidande, djupt medicinerade, tillitsfulla, gästfria, smågalna, älskansvärda (ibland också opålitliga och lögnaktiga) människorna från den tiden, förde med sig många mycket starka minnen.
Jag minns familjen Badawi, som polisen stormade in hos ganska sent en kväll när vi, tack och lov, ännu var kvar i Gimo. Familjen skulle föras direkt till Migrationsverkets förvar i Märsta för utvisning. Det hade väl varit okej om det bara varit rätt familj som polisen hade fått i uppdrag att hämta – men det var det inte, det var fel familj! Vi hade ett himla sjå att förklara det för poliserna, som höll på att föra bort familjen trots både deras och våra protester. Utan oss på plats hade de definitivt förts till förvaret. Vi blev bryskt bortmotade av poliserna, men stod på oss och fick dem till slut att inse sitt misstag och släppa familjen.
Jag minns A som alltid bara låg i sin säng, 12 år gammal. Och den ständigt gråtande modern och den dominerande fadern samt den bortskämde lille sonen.
Jag minns Vesna med sina tre barn, varav en svårt CP-sjuk son. Hur hon försökte hålla ihop det hela och sig själv och hur hon förnedrades när en migrationsminister – på grund av våra ständiga besök på förläggningen – också gjorde ett besök där. Jag hade då ett sommarvikariat på Expressens ledarsida och fick i princip skriva om precis vad jag ville. Men min text om hur Vesna behandlades av den neddimpande ministern fick jag inte skriva. Det var det enda av allt jag skrev som inte fick publiceras, och då skrev jag ändå mängder av texter, varav många var rätt ”skarpa”.
Jag minns Uladimirz som hade cancer och som, efter en hungerstrejk utanför Uppsala sjukhus, tidigt en morgon utvisades med fru och barn till Finland för vidarebefordran till Vitryssland (Belarus). Det var en trist historia – i och för sig hade familjen inte ansetts ha asyl- eller skyddsskäl här och sjukdomsinvandring fanns inte då liksom det inte heller finns nu – men Polisen hade lovat dem att före ett visst datum skulle de inte utvisas och de hade också fått tillstånd att demonstrera utanför sjukhuset, lugnt och stilla. De hämtades tidigt en morgon och vips, innan någon visste om det, hade de landat i Helsingfors. Efter lång väntan i Finland fick familjen dock uppehållstillstånd där.
Jag minns palestiniern Abdulrahman med de sorgsna ögonen som i mer än sex år satt i Ingenmansland med sin fru Ilham. Trots att de som statslösa inte kunde återsändas till Saudiarabien som de kom från, fick de heller inte tillstånd att stanna i Sverige. Det var svenska myndigheter som gjorde fel: de skulle ha utvisat Abdulrahman och hans fru Ilham innan den sexmånadersgräns hade uppnåtts, som gäller för personer med uppehållstillstånd i Saudiarabien. Men på grund av myndigheternas såsande så överskreds gränsen och Saudiarabien tog inte längre emot dem.
Jag minns den härliga Larissa med det glada skrattet och de mycket sorgsna ögonen, hon som alltid hade presenter åt mig som hon hittat ”på skroten” och reparerat och fixat till.
Jag minns den stackars iraniern Abdi Hassan vars ena ben kapades och halva armen, i en tågolycka här i Sverige. Han fick ett skadestånd från Banverket, som jag tror Migrationsverket tog hand om (eller advokaten) och av de pengarna drogs kostnaden för hans mat mat förläggningen. Helt rätt, i och för sig; har man pengar själv ska man betala, men maten var urusel och svindyr… Hans öde var hemskt, han bara satt där i sin rullstol hela dagarna och kom varken framåt eller bakåt. Jag vet inte om han fortfarande är kvar i Sverige eller om han har sänts tillbaka till Iran.
Jag minns den imponerande Samir, hans fru och deras sex barn som satt i Ingenmanslandet Gimo i sex år och inte heller kunde återsändas till Saudiarabien där de hade bott. De var statslösa och inget land tog emot dem. Jag såg hur Samir, som var en företagsam och drivande person som snabbt lärde sig hyfsad svenska och som ville vara en del av samhället och bland annat ville organisera en ”fackförening för asylsökande” i Gimo, höll på att brytas ner under den långa tiden av ovisshet. Även han och hans familj var statslösa palestinier och borde ha återsänts till Saudiarabien inom sex månader från det att de lämnat landet. Men svenska myndighetskvarnar malde för långsamt och de fastnade i ett vakuum i Sverige. Nu har de, sedan ett antal år, uppehållstillstånd här. De hade egentligen inte asyl- eller skyddsskäl enligt gällande lag, men myndigheterna tvingades till slut ge dem tillstånd att stanna för att det inte gick att skicka dem tillbaka (verkställighetshinder).
Jag minns den bullrige, kolsvarte och karismatiske kongolesiske pastorn Ben, hans vackra fru och deras sju, åtta barn. Pastor Ben var van att predika och dominera och ”domptera” folk, frun var tyst och försynt. Barnen var väluppfostrade, kanske lite rädda för sin bombastiske far. Såvitt jag minns fick de uppehållstillstånd efter lång tid, men de lär sedan ha flyttat till Frankrike, eftersom de talade franska och förmodligen tyckte att de lättare skulle kunna smälta in där.
Jag minns smågalne Victor med de många olika namnen (!), han som hade PUT i Österrike medan frun och barnen satt i Gimo och vägrade resa dit. Jolit, hans fru, fick stå ut med mycket på grund av sin råddiga man och barnen var vilda och nästintill hyperaktiva. Victor reste illegalt mellan Österrike och Sverige så många gånger att Polisen till slut gav upp och bara lät honom vara. De beslöt helt enkelt att vända blicken åt ett annat håll när de fick syn på Victor som var liten och snabb som en vessla och alltid dök upp igen, som gubben ur lådan, hur många gånger Polisen än skickade ut honom ur Sverige. Man visste aldrig var man hade honom. Och så småningom fick han tillstånd att förenas med familjen i Sverige.
Jag minns Samir Y och hans fru och deras barn. Samir var bland de mer nervösa och röriga personer man kunde träffa på och det var lätt att bli en aning irriterad på honom. Han trängde sig fram och på och stod alltid längst framme i kön, även om han kom sist och borde ha befunnit sig i slutet av kön av hjälpbehövande. Samtidigt fick man förstå att han kämpade för sin familj, inte minst för sin andre son som föddes med en defekt som är vanlig bland personer som gifter sig inom sina egna släkter. Samir var också nästintill hyperenergisk, han försökte hålla humöret uppe hos alla och var alltid hjälpsam. Hans fru var förtjusande, men så sorgsen, så sorgsen. Äldste sonen var vacker som en dag och mycket smart, men präglad av familjens ständiga oro.
Och jag minns alla de andra! Som Clara från Colombia och hennes barn och man som gjorde ett starkt intryck på de moderata riksdagsledamöterna som följde med till Gimo en gång. Nelson, Ximena och Vanessa och de andra från El Salvador. Den palestinska familjen S som blev våra alldeles speciella vänner och vars ärende Mauricio Rojas och jag förde ända upp i Europadomstolen. Den unge iranske läkaren vars namn jag glömt. Den förmögna familjen från Irak som hade så oerhört svårt att acklimatisera sig i den slitna, nästintill skabbiga lägenhet de tilldelats. Dr Armend och hans fina familj (från Kosovo).
Jag minns högarna med psykofarmaka som nästan varje asylsökande ville visa oss och som de hällde ut ur fulla plastkassar på borden när vi kom.
Jag minns den lite äldre polismästaren som då var chef i Uppsala och som var av en särskild, mänsklig sort och som alltid gjorde sitt jobb, men på sitt sätt. Till exempel genom att lägga vissa utvisningsärenden längst ner i sin utvisningsärendehög så att kvarnarna hann mala och personerna som överklagat ibland hann få tillstånd att stanna i Sverige. Fick de däremot ytterligare ett avslag och slutligt besked om att de nu faktiskt måste lämna landet så genomfördes utvisningarna.
Jag minns dem alla. Och jag tänker med mycket stor värme och även saknad på många av dem som jag träffade under mina 14 år som asylombud. Att lära känna alla dessa människor och kunna vägleda dem på olika sätt, svara på frågor, förklara processer, lyssna på dem och ta del av deras historier eller bara umgås med dem och äta mat från hela världen (det var många som ville bjuda på mat varje gång vi kom), det var både lärorikt och mycket berikande och jag är genuint tacksam för att jag har fått träffa så många fantastiska människor och få dessa mycket speciella erfarenheter. Och att jag också avslöjade en del med flera identiteter och falska asylhistorier.
Alla de här människorna – och många fler – dyker upp i mitt minne idag. Och alldeles särskilt tänker jag på fina Foad från Iran, som alltid fanns där, som alltid hjälpte allt och alla och som nu lever med sin familj i närheten av Stockholm!
Jag önskar så att man på Migrationsverket kunde få slippa alla falska asylsökande, det vill säga alla dem som inte har några som helst asyl- eller skyddsskäl och som bokstavligen förstör för dem som har det, så att miggorna kunde koncentrera sig på de – relativt få – asylsökande som faktiskt har skäl att prövas för att se om de är flyktingar eller skyddsbehövande. Och att de som ges tillstånd att stanna i Sverige kunde ges bästa möjliga förutsättningar att lära sig svenska och hur det svenska samhället fungerar så att de kan få ett bra liv och bidra i sitt nya land, var och en efter sin förmåga. För så är det inte idag.
