Till vänster: Migrationsverkets information gällande 9-15 oktober 2015.
Men det är inte krig i Afghanistan!
100.000 afghaner ”flyr” inte varje månad från sitt land, de lämnar sitt land och tar sig till Europa för att få ett bättre liv eller av andra anledningar. Man kan inte påstå att de ”flyr” när deras egna myndigheter hjälper dem att lämna landet och trycker pass på löpande band. Läs:
Någon gång borde väl ändå svenska politiker och andra som uttalar sig så i offentligheten, sluta med sitt ”människor som flyr från krig och förföljelse” när det ju är väl känt för de flesta att det är långt ifrån alla asylsökande som har några som helst skyddsskäl.
Otaliga berättelser – också av hitkommande själva! – visar ju att en mycket stor andel av dem som vandrar norrut genom Europa vill hit för att få vad de tror ska bli ett bättre liv där de vill ha bidragsförsörjning (en del), hoppas få arbete (många), förväntar sig bostad, sjukvård, tandvård, skola åt barnen etc.
Självklart är inte alla som kommer till Europa ”bättre-liv-invandrare”. Det finns givetvis också de som flyr från olidliga förhållanden, från platser där det råder krig och där människor förföljs, inte minst för sin kristna tro, och där IS härjar (fast IS-medlemmar ”flyr” ju också hit…) – människor som med stor sannolikhet har asyl- eller skyddsskäl.
Svenska politiker verkar vara som de tre aporna, de som inte ser något, inte hör något, inte säger något. Och, vilket en fjärde apa skulle kunna illustrera: som inte begriper något. Eller, som Per T Olsson säger i God morgon, världen i Sveriges Radio P1 den 18 oktober:
Ett nyckelproblem är att vi har inte, vare sig på regeringssidan eller på oppositionssidan, politiker som riktigt räcker till. De har inte de erfarenheterna, de har inte de perspektiven som krävs för att hantera ett så besvärligt läge.
Problemet är att vi har haft ett generationsskifte i svensk politik som innebär att vi, parallellt med de här allianskonstruktionerna, som ju låste fast blockpolitiken… så har vi fått ledande politiker i Sverige, en ledande politikergeneration utan någon som helst erfarenhet av det som ju har definierat Sveriges stora politiska framgångar.
Vi har inte heller, det är uppenbart, tillräckligt kompetenta personer i ledningen för två av landets viktigaste) myndigheter: Migrationsverket och Polisen. Så sammantaget är Sverige på många sätt på väg att bli ett Kafkanistan, nytt namn på ett gammalt land, träffsäkert myntat av skribenten, debattören, författaren med mera Thomas Gür.