I SR P1 God morgon, världen den 22 maj, diskuterades Migrationsverkets Bamsetidning om asylprocessen. En av paneldeltagarna, Per Wirtén, Dagens Arena, sa bland annat:
Nej, alltså jag har inte sett hela den här tidningen, men jag har sett delar av det här som handlar om den här avvisningen och det tycker jag är ett slags förfalskning av verkligheten och en sorts förenkling av väldigt svåra, jobbiga processer som de ägnar sig åt. Antingen ljuger de medvetet eller far med osanning medvetet, eller också är de okunniga. Och det gör att man undrar över Migrationsverket.
Han får frågan: ”Vet du att det är så här, att det är inga återvändanden som faktiskt blir ganska bra?” och svarar:
Men för alla… för många återvändande barn så är det en traumatisk upplevelse, det tror jag alla kan vara överens om. Jag har inte sagt att det inte kan gå bra, för det tror jag att det gör i många fall. Men det är inte en idyll, det är inte en idyll som i serietidningen.
”Men det är inte en idyll att söka asyl i Sverige heller, att dras upp från sina rötter…”, säger då någon, oklart vem.
Per Wirtén säger att det ”för alla”, men ändrar sig till ”för många”, barn är traumatiskt att återvända till sina hemländer. Var har han fått den uppgiften ifrån? Är det något han bara ”tror” eller har han faktiska kunskaper om att det skulle förhålla sig så?
Inte för alla, men för många barn till asylsökande är det betydligt mer traumatiskt att lämna sina hemländer, sina hem, sina skolor, sina släktingar, sitt språk, sin kultur – sina liv! – och fraktas över halva jordklotet till Sverige för att föräldrarna har släkt och vänner här som berättar om att man i Sverige får fri bostad, ekonomiska bidrag att leva av, fri skolgång, fri sjukvård och ändå kan leva som i hemlandet och även åka tillbaka dit så snart man fått uppehållstillstånd. Det har jag själv hört barn berätta, det berättar miggor om och det kan vem som helst med lite förmåga att tänka sig in i situationen, förstå. Man kan också tala med de ännu levande finska krigsbarnen, där en stor majoritet efter 65 år fortfarande säger att de hellre hade stannat i sitt hemland, sin språkliga och kulturella miljö hur fattigt och farligt det än var.
Inte sällan är det också de asylsökande föräldrarna som jagar upp barnen, förvirrar dem och lär dem ljuga om familjens bakgrund och skäl till att komma till Sverige. Det finns också, enligt vittnesmål från miggor, människor som ”hyr ut” sina och andras barn som de har haft med sig till Sverige, till andra asylsökande för att utnyttjas till att öka familjernas chanser att få uppehållstillstånd. Läs bland annat inlägget En migga om Migrationsverkets Bamsetidning:
I andra fall rabblar barnet upp en berättelse som föräldrarna tutat i det, och det är ofta så hjärtskärande att se och höra att man som utredare inte vill ställa några följdfrågor överhuvudtaget.
Och i ett kommande inlägg säger en migga bland annat säger så här:
Att ha barn när man är asylsökande är bra, så bra att ett och samma barn kan skickas runt bland flera asylsökande. Vi miggor undrar inte sällan: ”Vem är detta barn, vilka är hans eller hennes föräldrar?” Men det får vi inte veta eftersom barnet alltid har försvunnit samtidigt som bedrägeriet avslöjas.
För de barn, som faktiskt kommer från fruktansvärda förhållanden, vilkas familjer faktiskt är förföljda och som faktiskt levt i skräck i hemlandet, kan det förstås vara en oerhörd lättnad att komma till ett land där det verkar tryggt och säkert. Ändå är det ofta traumatiskt också för dessa barn att lämna det enda liv, det enda land de levt i och känt till och att komma till ett land som inte med helt öppna armar tar emot det, men där det får både bostad, mat och skolgång. Och, så småningom och förhoppningsvis, integreras de i det nya landet som är så totalt annorlunda än hemlandet och med tiden bleknar också traumatiseringen.
Det är verkligen inte så, som många snälla och lätt aningslösa svenskar tycks tro, att det alltid är bäst för alla barn att bo i Sverige…
Det är viktigt att särskilt asylsökande med barn så snabbt som möjligt – men givetvis utan att tumma på rättssäkerheten, utan att hafsa igenom utredningen av ev asylskäl – får klart och tydligt besked: ”Ni får stanna i Sverige” eller ”Ni får inte stanna och ska lämna landet snarast”. Och – särskilt för barnens skull! – ska det vara tydligt att det beslut som fattats gäller: Blir det avslag ska man lämna landet så snart som möjligt, lika väl som man så snabbt som möjligt ska inlemmas i samhället om man får uppehållstillstånd. Tydliga och raka besked skadar barn betydligt mindre än oklara, svävande besked och ovisshet om när man ska börja sitt nya liv i Sverige resp när man ska återvända till sitt land.
Läs också
• Skalman förklarar asylprocessen – den 18 maj 2011
och
• En migga om Migrationsverkets Bamsetidning – den 18 maj 2011