Många av dem som jag varit asylombud åt har jag kontakt med då och då, om inte annat så kring jul och födelsedagar. Thanh, som jag var ombud åt i många år och vars historia kan läsas här, träffar jag minst en, ibland flera gånger om året, och varje jul kommer det julkort och en liten gåva. För några år sedan skickade han vietnamesiska självbryggande kaffekoppar, en annan gång en scarf och i år vietnamesiskt kaffe och ett fint kort. Att han tänker på ”my ombud”, som han kallar mig, gör mig glad. Och att han minns och tänker på hur vi tillsammans agerade för att han skulle få uppehållstillstånd när det helt enkelt visade sig vara omöjligt att verkställa en utvisning av honom eftersom hans land otaliga gånger vägrade ge honom resehandlingar. (Läs bland annat Artikel i Dagen och om vårt besök på Vietnams ambassad – 8 juni 2007).
Det blev många år i asylsystemet, och massor av byråkrati. Tre gånger var jag med Thanh på Vietnams ambassad för att försöka förmå dem att ge honom en resehandling så att han kunde utvisas eftersom han hade fått avslag på sin ansökan om asyl. Varje gång fick vi gå med oförrättat ärende. Inte ens Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson lyckades skaffa fram handlingar när han personligen lade sig i detta enskilda ärende och kontaktade Vietnams regering via UD, trots att han inför mängder av vittnen med skärpa påstått att han inte kunde göra någonting för att ärendet var överlämnat till Polisen. Detta agerande bakom ryggen på mig och övriga medlemmar i Medborgarnas flyktingombudsmans (MFO) kommitté gjorde för övrigt att jag slutade som just MFO – att ha att göra med en generaldirektör som så flagrant ljög och gick bakom ryggen på mig/oss var en omöjlighet.
Thanh är idag svensk medborgare och i somras gjorde han sina första utlandsresor på tio år. Han jobbar och lever ett vanligt liv och ligger ingen till last. Tiden som asylsökande var lång och plågsam. Han satt inlåst i månader på Migrationsverkets förvar, hade under lång tid anmälningsplikt hos Polisen, levde i stor och pressande ovisshet, fick sin dagpenning indragen, utsattes för felaktig behandling av Migrationsverket vilket jag JK-anmälde och Migrationsverket kritiserades för, och var ned om en massa annat också längs vägen. Många människor hjälpte honom på olika sätt, det finns beskrivet i texterna som man kan läsa under kategorirubriken Vietnamesen här på bloggen.
Här är två länkar till texter som Thanh själv har skrivit:
Be my guest # 34: Thanh Quang Tran – 17 maj 2006
”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009