Läs först Björn Johnssons berättelse Flykten från Iran 1979 om hur han och hans familj flydde från inbördeskrigets Iran (där fadern i familjen jobbade). De var inte "iran-svenskar" utan "svensk-svenskar" och fick ingen hjälp alls av UD och Sverige.
Att läsa om människors gnäll och klagande över att det var så jobbigt med båtresan och att det inte fanns finare båtar, mat och annat (som om svenska UD också borde haft möjlighet att fixa catering…) när svenska myndigheter med skattemedel fraktat hit dem från oroligheter och konflikter i Libanon, är direkt stötande. Men samtidigt måste man komma ihåg att detta är vad Sverige från allra första stund lärt dem som kommit hit: att bli beroende av bidrag och hjälp och att tro/tycka att de alltid har rätt att ställa stora krav på samhälleligt omhändertagande och att samhället (=andra) ska fixa allt.
Björn Johnsson slutar sin artikel så här – och det går inte att göra annat än att hålla med honom:
Det blev inbördeskrig i Iran, vi flydde och hade tur som överlevde. En del konvojer blev nermejade, vår klarade sig och vi överlevde. Jag är glad att jag lever, punkt slut. Finns inget att klaga på när man överlever sådant.
Visserligen tycker jag att det är bra att Sverige nuförtiden hjälper sina medborgare, men klaga inte på den hjälp man får i sådana lägen.
Det gäller nu för de libanon-svenskar som först fått asyl här och så småningom också svenskt medborgarskap, men som valt att flytta tllbaka till Libanon och bott där i ett tiotal år, att inse att som svensk medborgare har man inte samma rätt till totalomhändertagande av staten som man hade som asylsökande. När de nu kommer till Sverige igen så har de ingen som helst rätt att kräva att staten/kommunen/någon annan ska ordna bostad och försörjning åt dem, så som de hade som asylsökande. Att en del nu tror att socialtjänsten kan – och är skyldig – att ordna bostäder åt dem (många vill dessutom bo i bostadsbristens Stockholm med omjnejd) är huvudlöst. Något sådant kan inte sverige-svenskar kräva och det kan inte vara så att man ska göra diskriminerande skillnad på svenska medborgare födda i Sverige och svenska medborgare födda i något annat land som har förvärvat medborgarskapet efter att de beviljats asyl här!
Den enda skyldighet socialtjänsterna har är att hjälpa svenska medborgare i kris med tillfälliga bostäder. Och knappast i områden där det råder stor bostadsbrist… Därefter är det upp till var och en att själv ordna permanent boende. De människor som nu kommit hit från Libanon och är svenska medborgare får information om bostadsbristen i Stockholmsområdet och måste, precis på samma villkor som alla andra – både svenskar och utlänningar som bor i Sverige – själva leta bostad och vara beredda att flytta dit där de både kan hitta arbete och någonstans att bo.