Det går bra att stjäla andras texter och håva in pengar för dem som om man skrivit dem själv! Det är i varje fall vad en alldeles för upphausassad och inte alls särskilt briljant eller originell skribent gjort: snott en krönika som en annan person skrivit och givetvis också fått betalt för (helt rätt, det var ju han som skrev texten). När detta blev känt uttalade hans chef följande:

"Det är aldrig acceptabelt att lura läsarna. Det är aldrig acceptabelt att sno en text. Jag kan aldrig acceptera att han har lurat mig. Han borde ha informerat mig om det här innan."

"Bra", tänker man. "Det är bra att chefredaktören genast visar vad som gäller och eftersom han säger att det är oaccetabelt och att han aldrig kommer att acceptera skriventens tilltag så tror man att det är slutet för denne åtminstone".

Men i nästa andetag stryper han helt sitt absolut korrekta och enda acceptabla (just det!) uttalande genom att vifta bort det och säga:

"Men samarbetet kommer att fortsätta. Han är en lysande kolumnist."

Detta säger chefredaktören trots att skribenten – som f.ö. långt ifrån alla tycker är så "lysande" – svarar på en fråga som han får på ett sätt som en idiot kan dra slutsatsen av att han inte bryr sig, att han inte alls har förstått att han har gjort fel och att han mycket väl kan komma att göra det igen:

Resumé: Ser du inga problem med att sno en text?
Den stjälande skribenten: Nej, det gör jag faktiskt inte.

Egentligen borde det här inlägget hamna under en ny rubrik på denna blogg: Typiskt svenskt. För det känns som ganska typiskt svenskt att ingenting spelar någon roll, varken i stort eller smått. Inte att man låter oskyldigt dömda sitta i fängelse, inte att man låser in asylsökande i månader i "förvar" á 3.500 kr/dygnet eller att man förvägrar människor uppehållstillstånd samtidigt som det är omöjligt att utvisa dem, inte att poliser och vakter begår övergrepp mot utsatta människor och t.o.m. råkar döda någon, inte att en stor del av eleverna i grundskolan går ut nionde klass som praktiska analfabeter, inte att enmans- och småföretagare beskattas till döds etc. Så varför i hela fridens dar skulle det spela någon roll om en oetisk och omoralisk typ stjäl någon annans text eller att en chefredaktör, trots att han säger sig inte acceptera detta ändå gör det?

Läs mer här.