I ena änden av mitt kvarter, i hörnet Renstiernas gata/Åsögatan, har jag under några dagar sett, och stannat till vid, ett litet ”minnesmonument” över någon som dött där. Långbrinnande gravljus, vackra blommor i en hink och nedanför hinken, på gatan, Turkisk peppar-karameller, Guldnougat, allehanda godis. Sedan har några cd-skivor lagts till och lite andra småsaker förutom en massa brev och kort, alla med orden: ”Vi saknar dig så”.
Jag har funderat över vad som hänt. Någon, min granne Ove, hade hört av någon att någon (många ”någon” blir det) hade blivit överkörd där. Men vi visste inte vem, hur eller ens med säkerhet om det var vad som hade skett. Idag, söndag, när jag kom gående på Renstiernas gata, satt en kvinna på huk vid minnesplatsen och arrangerade om blommorna lite, tog bort några vissna blad och tände ljus. Jag gick fram och frågade henne vad som hade hänt och hon vände sina förgråtna ögon mot mig och sa:
Det är min lillebror. Han blev påkörd här för några dagar sedan.
Jag kände tårarna stiga också i mina ögon, och bad om ursäkt om jag stört henne, men hon sa att hon var glad att jag och många andra stannade upp och frågade, så att hon fick berätta om sin lillebror. Han hette Jonas och han var 33 år gammal. Politiskt och fackligt aktiv. Älskade musik, spelade själv. Levnadsglad, full av liv. Han hade många vänner på Söder men bodde inte själv där utan i Sundbyberg. Han hade varit inne på 7Eleven och köpt en korv den här ödesdigra kvällen, kommit ut och sneddat över gatan. Då hade en bil kört över honom. Jonas hade avlidit nästan omedelbart av skador i nacken, om jag förstod det hela rätt.
Storasyster grät inte när hon berättade, hon sa att hon kände sig känslomässigt stum och inte riktigt hade tagit in vad som hade hänt, att hennes lillebror är borta för alltid. Jag frågade efter en stund om jag fick fotografera platsen, blommorna och att jag av respekt för den som dött där inte fotograferat platsen de tidigare gånger jag gått förbi. Hon gav genast sitt tillstånd och sa, att Jonas hade tyckt om det, när jag nämnde att jag ska fråga ansvariga varför det, som verkar vara, som ter sig som och de facto är en trottoar för gående, samtidigt är en gata för bilar. För det är märkligt och jag har aldrig sett något liknande någon annanstans. Så det ska jag ta reda på.
Jag kramade storasystern och när jag gick därifrån, tänkte jag på livets förgänglighet och mindes också min älskade vän Affe som också dog på en trottoar på Söder. Det var för drygt fem år sedan. Han fick en massiv hjärnblödning och vaknade aldrig mer upp. Affe blev 55 år gammal. Det är förresten om honom, hans bror Janne, fru Ingrid och dotter Ingela som min dokumentärfilm handlar – den kan ses i tre delar genom att klicka på respektive del i vänsterspalten här på bloggen. Och historien om Bröderna Olsson och Vickys Livs finns också nedtecknad under kategorirubriken Vickys Livs, här på bloggen.
Här idag, borta i morgon. Det gäller oss alla.