Här är några texter/klipp jag tagit del av den senaste veckan. Många skulle ha nytta av att läsa och lyssna med öppna ögon och dito öron. Och öppna sinnen.
• Uppmärksamhetsknarkare borde inte firas som hjältar – 16 maj, Stefan Krakowski på Expressen Debatt. Ur texten:
Det ändlösa behovet av bekräftelse och hyllandet av det fullständigt normala och alldagliga är typiska fenomen i vår tid där uppmärksamhetsknarkare firas som hjältar.
Narcissismen breder ut sig med en alarmerande hastighet och psykiatriseringen håller jämna steg med den. Det är naturligtvis positivt att den stigmatisering som en psykiatrisk diagnos tidigare innebar nu håller på att försvinna, men samtidigt tyder mycket på att många i stället försöker utnyttja systemet.
• När klanen kallar – 16 maj, Per Brinkemo, Smedjan. Ur texten:
En man jag känner berättade efter att ha besökt Dadaab, det gigantiska flyktinglägret i östra Kenya som bebos av flera hundratusentals somaliska flyktingar, varav en del har bott där i 20 år eller mer:
– Väldigt många pratade om Sverige och att man där får gratis pengar i brevlådan varje månad.
Det är klart man längtar till ett sådant land. Och kanske inbillar sig att summorna är större än de faktiskt är. Klart man förväntar sig att släktingarna ska dela med sig. Men det utsätter också dem som tagit sig till Sverige för påfrestningar. Min kvinnliga vän valde hemligt telefonnummer. Hon orkade inte mer. Men vad hjälpte det?
– Nu ringer de andra släktingar som bor i närheten och säger till dem att knacka på och uppmana mig att skicka pengar.
• Barnpolitikerna måste ersättas av vuxna – 19 maj, Daniel Estefors, Medborgerlig Samlings sajt. Ur texten:
Istället för ansvarstagande vuxna utgörs dagens politikerskrå av barn som agerar impulsivt utifrån spelteoretiska modeller, mediala åsiktskorridorer och en personlig jakt på moralisk njutning grundad i en på Södermalm hopsnickrad moralfilosofi. Vi ser det inte bara i beslutet om gränskontrollernas avskaffande, vi såg det även i Stockholms stadshus häromveckan, där en enkel kostnadsfråga fick fullvuxna människor, arvoderade av skattebetalare att använda förnuftet, att låta sina känslor flöda i en primalterapeutisk session. Vi ser det i Hässleholm, där politikerna av barnslig illvilja inte klarar av att samarbeta, trots att det är deras förbannade skyldighet att göra just det.
• Förirrad i känslan – maj 2017, Annika Borg, Axess. Ur texten:
FN:s flyktingorgan UNHCR riktade i slutet av förra året skarp kritik mot Sverige för att vi inte behandlade barn som barn, utan lät dem hamna i en asylprocess. Föräldrar står för det grundläggande skyddet och barn ska återförenas med sina föräldrar skyndsamt, hellre i exempelvis Iran (där många vuxit upp) än att vistas bland okända i Sverige, där risken finns att barnen försvinner. Ifrågasättande av hur Sverige tog hand om ensamkommande barn kom även från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i början av förra året. Året innan, 2015, formulerades liknande oro för Sveriges hantering av dessa barn från FN:s barnrättskommitté.
Ändå har Sverige fortsatt på samma sätt, lägg därtill det bisarra fenomenet med de vuxna barnmännen. Känsloyran gör att vi behandlar andra människor som projektionsytor för våra egna behov av att vara goda. Hur moraliskt och ekonomiskt ansvarsfullt är det? Tänk tanken att engagemanget och resurserna istället hade fördelats mer rättvist till de mest utsatta barnen i världen. Precis, det svindlar.
Making the Swedish government threat list – Tim Pool 16 maj 2017. Ur klippet:
I find the country of Sweden to be very creepy. Sweden, by far, has to take the ’creepy trophy’ if you ask me.
—————–
Sweden is, as far as I’m concerned and in my experience a very repressive country. They are closed to dialogue, you are not allowed to think outside the confines of what they call the ”opinion corridor”. We can see what regressive, anti-speech behavior does when you look at a country like Sweden.
Reflektion: Allt fler tidningar lägger artiklar bakom betalväggar och dessa kan man då inte längre länka till och därmed inte heller sprida.