Finländaren Paul Lillrank, professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet, skriver om det också jag sagt så många gånger och som de tre nordiska länderna runt Sverige alla oroar sig för: att Sverige blir farligare för dem än något annat land. Därför pågår också i alla dessa tre länder – Danmark, Norge och Finland – planer på någon form av viseringskrav, krav på tillstånd för personer från Sverige att komma in i deras länder. Alla de tre länderna vill skydda sig mot den fara som personer i Sverige alltmer utgör för varje dag som går. Ur Paul Lillranks text:
En ödesfråga större än Putin är den muslimska massinvandringen. Sverige har proportionellt sett tagit emot mer invandrare än något annat OECD-land. Den svenska eliten har gett sig ut för att vara en multikulturell moralisk supermakt. Det börjar alltmer likna självdestruktiv galenskap som för tankarna till Karl XII:s sista år vid makten.
———–
När verkligheten grusar utopierna förvandlas den moraliska supermakten till en moralisk kolonialmakt. De nyanlända hamnar i utanförskapsområden. Ju fler invandrare på en plats, desto mindre tryck för integration och självförsörjning. Ju fler man tagit in desto fler vill komma. Ett parallellsamhälle med en etnisk underklass växer fram. Multikulturalism innebär konflikter. En blåögd välfärdsstat kan inte hantera människor med en avvikande värdegrund. Kommunerna vet inte vad de borde göra med återvändande IS-terrorister annat än att kärleksbomba dem med bidrag och förtur i bostadskön.
Men en del finländare, speciellt finlandssvenskar (vilket för övrigt också både Paul Lillrank och jag själv är) är idag lika blåögda som svenskarna varit – och är – sedan decennier. De vill vara goda i teorin och en del är gör verkligen skäl för den i Finland etablerade benämningen ”blomsterhattstanter”.
När jag den 9 april i år skrev en artikel på opinionssidan i Hufvudstadsbladet, där Paul Lillrank idag skriver, blev det början till en debatt som pågick intensivt i drygt en månad och som genererade sju motartiklar och därmed också sju repliker från mig. Artikeln som fick blomsterhattstanter och andra att ta till pennan – eller snarare kasta sig på tangenterna – hade rubriken Ta inte efter Sverige på en endaste punkt.
För mig blev det som hände efter att min text publicerats en enda lång upplevelse av att tala till en stum vägg eftersom ingen av dem som kommenterade och replikerade hade någon vilja att ta in och ens försöka förstå det jag i all välmening och med 22 års kunskap och erfarenhet på området, förde fram.
I den här texten finns länkar till hela debatten.
Som tur är så är ”blomsterhattstanterna” av bägge könen inte på något sätt i majoritet i Finland, även om de är högljudda och ofta också döva och blinda för annat än sina egna resonemang. I en demokrati får man acceptera allehanda tokerier och även en skrämmande faktaresistens, sådan som en del av mina motdebattörer uppvisade.
Paul Lillranks text är välkommen och viktig. Liksom min artikel och mina repliker som motvikt mot det omfattande blomsterhatteriet. Man kan bara hoppas att vattnet urholkar stenen lite snabbare inom den finlandssvenska eliten än det gjort/gör i Sverige bland en stor del av invånarna. Det är inte fel ens för professorer (vilket mina ivrigaste motdebattörer är och också gärna påminner om) att lyssna på andra än sig själva och sin egen lilla beundrarskara.
Paul Lillranks artikel slutar:
Det är inte otänkbart att Sverige blir för Finland en större säkerhetsrisk än Ryssland. Norrmännen och danskarna har redan insett det. Just nu skulle jag behöva lite lugnande läsning, men det går inte att finna.
