En finländare har tagit sig tid och skrivit nedan text med både reflektioner och råd. Och beskrivning av hur en del från finländskt håll ser på Sverige. Han presenterar sig själv så här, eftersom han inte här och nu vill avslöja sin identitet offentligt:

Jag har alltid gillat finskans “sivullinen” (ungefär ”vid sidanomstående”), vilket karakteriserar mig ganska bra som en figur i kulisserna eller som den grå eminens jag var under min tid i politiken 1968-78. Påverka, men inte synas. Det är till en del min roll i jobbet också idag.

Och så här skriver han:

Tips till Sverige:  Inför personval och skippa partistöd på alla plan liksom alla andra former av skattebetalarfinansierad tvångsfinansiering
Det jag saknar på den svenska sidan är en insiktsfull behandling av frågan vart vi är på väg, eller rättare sagt, ni. Jag ser få seriösa ansatser till att reflektera över det svenska mänskliga sammanhanget och vart det är på väg. Låt mig börja med att ta invandringsfrågan som exempel.

Med andra ord, för att ta min egen synvinkel: jag är 100 % för fri invandring i Finland och är det pga av min frihetliga och konservativa tankevärld. 100 % innebär att välkomna var och en som kommer med en allvarlig avsikt att bidra till sitt nya hemland, det vill säga kan försörja sig och sina medkommande, är beredd att arbeta för sitt uppehälle, sätter igång att lära sig landets språk och utbilda sig i övrigt, är frisk och fri från smitta, samt slutligen, kan dokumentera vem han eller hon är.

Den insikt jag fick redan för 10 – 15 år sedan är, att vi inte kan utsätta dem som kommer till våra länder för gettoisering, bidragsberoende och segregering. De är människor med samma värdighet som vi, som redan bor här. De är människor, personer och personligheter som du och jag. Vi har ingen rätt alls att behandla dem som sämre människor än vi, bara för att de har en annan religion, ett annat ursprung, en annan kultur eller en annan hårfärg. Slutligen, endast på detta sätt undviker vi att samhället delas upp i have nots och haves och på sikt rasism med våldsamma följder.

För att avsluta frågan om invandring – det var inte det jag skulle skriva om egentligen – tror jag det hos er i Sverige finns endast en liten grupp av anti invandringsfanatiker, på samma sätt som vi har en liten grupp fotbollsfanatiker. De flesta är kritiska eller oroade, och de får inte ut något alls av att läsa ännu mera av samma invandringskritik. De är som sagt oroliga, och de ser sig om efter insikter i media och handlingskraftiga människor som kan lätta på deras oro och komma med lösningar.

Problemet är bara att dessa handlingskraftiga ledare inte syns till. Här har vi kärnfrågan för Sverige: efter att åsiktskorridoren raserades 2015 och framåt, och man vågade öppna munnen, är det fortfarande en ängslig konformism som präglar den svenska debatten. Egentligen är det inte en debatt, eftersom ängsligheten vinner över modet att kunna kalla saker vid deras rätta namn. Den andra viktiga frågan där modet sviker ledarna är hur det, som de flesta säger sig vilja (ifråga om just invandringen), blir till konkreta handlingar. Det är uppenbart att ingen ändring kan ske utan att man söker och etablerar de politiska konstellationer som behövs för att driva en konsekvent och långsiktig politik. Beröringsskräcken gentemot Sverigedemokraterna som man inte vågar ge upp är den omedelbara klyftan som måste överbryggas.

Här är mitt tips nummer ett för ett bättre Sverige.
Se hur vi handskats med populistkrafterna i Finland! Tvinga dem att ta ansvar för alla frågor i politiken så de måste visa att de kan prestera utöver sina hjärtefrågor. Tvinga in dem i majoritetskonstellationer så de inte kan sitta på baken och skälla som ilskna hundar. Två valperioder och deras udd är bruten, samtidigt som viktiga inslag av deras agenda kan ha blivit majoritetspolitik.

Men för att ni ska kunna göra detta, krävs politiker som kan stå upp till det ansvar folket gett dem att förvalta. Det har vi också erfarenhet av, som vi vet av historien. Om inte folket mäktar rädda sig självt, såsom var fallet från och med 1939 och fram till 90-talet, så måste politikerna visa riktningen, och sedan berättiga detta för folket, med risk att de då förlorar i följande val. I Finland finns det en djupt liggande respekt för ledare som leder, som går först i ledet. Man kanske marrar*, men man följer dem.

Här är mitt tips nummer två för ett bättre Sverige.
Politikerna är mera lamm än folket. Politikerna upplever inte att deras ansvar är inför folket, inte inför media, eller andra politiker, så den andra vägen framåt är att göra var och en av dem ansvariga inför folket. Inför personval och skippa partistöd på alla plan liksom alla andra former av skattebetalarfinansierad tvångsfinansiering.

Här är mitt tips nummer tre för ett bättre Sverige.
En väg framåt är att rasera er blockpolitik, eftersom den bara leder till handlingsförlamning inför risken att råka utanför regeringen för årtionden. Se på Reinfeldts andra regeringsperiod. Att rasera blockpolitiken skulle leda till att alla (ansvarstagande och samarbetsdugliga) partier hade en chans till regeringsställning.

Här är mitt tips nummer fyra för ett bättre Sverige.
Ta kål på den svenska isolationismen som lett till självgodhet och “den humanitära stormakten”. Sverige är som vi vet ett land och ett folk som är annorlunda genom att tycka att alla andra i världen är annorlunda. Problemet är bara att det är ett upplevt annorlundaskap, inte ett verkligt. För att uttrycka mig på enkel finlandssvenska, ni är satans självgoda och dryga gentemot alla andra till den grad att ni helt och hållet har missat er egen plats i världssammanhanget.

Resultatet är att hela er tid går åt till att kivas om tredje rangens frågeställningar, på finlandssvenska uttryckt ”lyxproblem”. Med andra ord, medan världen runt om er i allt högre grad upplever angelägenheten i att ytterligare öka den positiva utvecklingen vi ser ske globalt med svält, fattigdom, analfabetism och kvinnoförtryck på återtåg, håller ni på med genus, tredje kön, kulturprofiler och Svenska Akademien, #metoo etc. Medan världen omkring er ser till att varje människa får en chans att bryta upp från sina föräldrars fattigdom, och genom skola och utbildning kunna slå sig fram ända upp till samhällets topp, kallar ni er daghemspersonal för “förskolepedagoger” och straffskattar de framgångsrika att utvandra. Medan folksjälen i den västliga världen håller på att återfå insikten om att vi ska ta hand om våra gamla och sjuka och handikappade, utlokaliserar ni dem bara av rena principen om att “samhället ska ta hand om dem”, så ni kan få utlopp för alla de själviska drifter ni har.

Missförstå mig inte. Jag har släktingar och många goda vänner i Sverige samt bekanta upp i den högsta politikernivån Jag har bott, och jobbat framgångsrikt i Sverige. Jag känner den största respekt för allt som är starkt hos er, och har gjort Sverige till den framgångssaga det var fram till slutet av 60-talet, och till en del även därefter, innan framgången ebbade ut. När jag besöker till exempel Epicenter i Stockholm, och känner den iver och den (välförtjänta) självsäkerhet de unga entreprenörerna där har, är det som paradiset.

Men ni har torat* bort era möjligheter tack vare era beslutsfattare och era media: att ge folket en känsla av “lycka” är en farlig drog att ge till folket, tro sig vara annorlunda och bättre eller världsbäst är livsfarligt och att dessutom faktiskt göra det helt på allvar är katastrofalt, och att till slut förneka och ta avstånd från det som i tiden gjorde Sverige framgångsrikt, det är att avsäga sig sin framtid.

 

*Förklaringar av finlandssvenska ord i texten:
marra = gnälla
torat = förstört, gjort bort

Lästips:
•  Trygghet och lycka – för svenskarna är välfärdens fullbordan lycka, för finländare snarast trygghet. – Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet 13 juni 2018
•  Vilka politiker vågar ta framtiden i sin mun? – Lars Åberg, Svenska Dagbladet 16 juni

 

©denna sajt. Vid citat, vänligen länka alltid till originalinlägget.