..stack ut.
Artikeln har rubriken Hur många ensamkommande barn är vuxna? och publicerades den 5 oktober i Svenska Dagbladet (läs också här, här och här). Massor av mejl har strömmat in från människor som är glada över att texten har publicerats i en stor tidning eftersom det som tas upp i den redan är känt för väldigt många (och helt okänt för andra) men aldrig så tydligt redovisas av journalister i olika medier.
Nu till mejlet som stack ut och som inte lämnar mig någon ro. Jag har fått tillstånd av mannen som skrev det och som jag här kallar D att återge hans texter i sin helhet eller delar av dem (han skrev två mejl) och ska göra det här. Med kommentarer. Alltså, en man som troligen är från Afghanistan, men också kan vara från Pakistan (han har inte angett var han kommer ifrån, men av namnet att döma vet jag att det är något av dessa länder) har läst artikeln i Svenska Dagbladet och börjar sitt mejl till mig så här (OBS! Jag rättar inga språkfel utan återger texten exakt som den är):
Otroligt stolt är jag över dig och detta för många anledningar, bland annat att du har hela tiden riktat konstruktiv kritik mot hur Migrationsverket fungerar.
Han fortsätter:
Vet inte om jag kan beskriva mig själv som en insider eller inte på grund av att jag har varit asylsökande under dem senaste tretton åren.
Oj, tänker jag då: ”asylsökande under dem senaste tretton åren”! Men samtidigt vet jag ju att tiotusentals människor som kommit som asylsökande och fått avslag på sina ansökningar, stannar kvar illegalt, det vill säga olagligt, i strid mot gällande lag (bland annat blev Sveriges nye civilminister från Iran kvar här som barn, när hans mor stannade i landet olagligt) i landet. Detta kan ske på grund av att Sverige inte följer sin egen utlänningslag och ser till att alla de som inte befunnits ha skäl att beviljas skydd och permanent uppehållstillstånd här, lämnar landet. En alltför slapp hantering på vissa plan, i kombination med en betydligt mindre slapp hantering på andra plan, skapar stora tragedier. Som i detta fall, ska det visa sig när jag läser resten av mejlet. Men så här fortsätter D:s första mejl till mig:
Problematiken du nämnde med din artikel är visst stor och måste lösas på något sätt däremot tror jag att mycket annat inom Migrationsverket skall omstruktureras från ledningen till hur den vanligaste medarbetare på Migrationsverket arbetar.
Vad jag håller på iakttaga just nu är en jätteflöde av syriska asylsökande som egentligen kommer från olika grannländer till Syrien och även från olika europeiska länder men ändå kommer dem hit och söker asyl. Alla vet att dessa folk får PUT på kort sikt men samtidigt detta påverkar alla som har väntat och väntat i åratal på ett positivt besked från Migrationsverket.
Själva asylprocessen som från början var tänkt neutral präglas av fusk när Migrationsverket nämner pseudoadvokater för att försvara asylsökandens intressen.
Återigen, tackar jag dig för en lyckad artikel och hoppas att du skriver ofta.
Jag svarar honom, eftersom jag försöker besvara alla vettiga (!) mejl jag får även om det är svårt att hinna med. Då kommer ett nytt, långt mejl och där berättar han om sin situation. Men först detta:
En asylsökande som rullat fram och tillbaka i nästan oräkneliga asylprocesser har visst kostat en förmögenhet för Sverige men ändå vill man bli av med denna individ oavsett hur mycket bördan vägt på svenskens axlar.
Minns du flyktingförläggningen Gimo 5,5 mil borta från Uppsala? Då jag kom till Sverige år 2002 så hade jag haft den där förläggningen som min första och eftersom man hade inte mycket att göra där så kom jag ofta till Röda Korset och fikade där med några till asylsökanden. Jag kommer riktigt ihåg att du närvarade på mötesplatsen och träffade asylsökanden som hade många avslag på sina ansökningar om asyl (bland många Homeira som var från Iran).
D är alltså en av de hundratals asylsökande som jag träffade när jag, tillsammans med bland annat dåvarande riksdagsledamoten från KD, Magda Ayoub, regelbundet minst en gång i månaden, ofta flera gånger, besökte flyktingförläggningen (som asylboendena kallades då) i Gimo! (Läs lite mer om det här.) Och han kommer ihåg mig! Under hela en långa tiden, 11, 12 år som gått sedan dess, har han alltså vistats i Sverige utan uppehållstillstånd, det känns hisnande.
D fortsätter, och nu blir det jobbigt:
För att berätta kort om min historia så föredrar jag berätta om min situation i dagsläget. Nu bor jag med en tjej från Iran och har skaffat barn som är född år 2013 utanför giftermålsramen. Härom månaden tvingades vi ansökan om asyl istället för vår lille bebis. Ett par månader efter att jag genomgått en intervju och framförde asylskälen till vår bebis så kom ett bittert besked som är avslag.
Nu är det allvarligt för att vi allihopa har fått var sitt avslag från Migrationsverket.
Min tjej med vårt gemensamma barn om hon antingen med godo eller ondo återvänder till Iran så skulle hon säkerligen torteras, misshandlas eller dödas för att hon skaffade barn utan att vara gift. Egentligen sådana straff finns inte skrivna på lagkuben i Iran men dem utförs jätteofta om man saknar stöd och makt i stammen där man hör till.
Det känns bra att någon läser mina e-mejl och visar stort intresse till mitt missöde i Sverige.
Det är bland mycket annat sådana här svåra situationer jag ofta ställts inför under alla mina år som asylombud och under de 19 år jag varit involverad i asyl- och migrationsfrågor. För, som jag alltid säger till dem som ber om min hjälp eller om råd att agera i asylärenden:
Man måste ha både hjärta och hjärna!
Man måste självklart ta humanitära hänsyn, samtidigt som lagar måste följas och inte styras av vad någon/några för tillfället tycker och känner. Jag har ställts inför så många svåra dilemman under åren när jag träffat asylsökande, flyktingar, hjälpare av olika slag. Att beskriva dem skulle kräva en bok. I ett fall handlade det om att en palestinsk man och hans ryska fru och deras lilla barn skulle splittras efter sex år i landet och med flera avslag på asylansökningarna, förde Mauricio Rojas, då riksdagsledamot för FP, och jag fallet till Europadomstolen. Vi argumenterade inte emot avslagsbesluten i sig, men hävdade att det stred mot olika konventioner att man splittrade en familj och berövade ett barn sin far. Visst hade de personer en poäng, som framhöll att man inte ska skaffa barn när båda parter är asylsökande utan rätt att vistas i ett land och borde vara medvetna om eventuella konsekvenser. Absolut. Det är klart oansvarigt att sätta barn till världen i en sådan situation. Men – och det var ju ett faktum – barnet fanns, barnet existerade i denna värld och barnet bar ingen skuld till någonting. Skulle det nu straffas för sina föräldrars agerande och kanske aldrig mer få se sin far, i varje fall inte få växa upp med honom?
Familjen fick så småningom stanna och, hör och häpna: Migrationsverket erkände (visserligen omedvetet, men ändå) i sitt beslut, när de efter nära sex år beviljade dem uppehållstillstånd, att de gjort fel i drygt fem år. Det hade att göra med mannens statslöshet, att beskriva hela fallet skulle också det kräva en bok. Glädjande nog är familjen nu helt integrerad i samhället, har fått ett barn till, jobbar och har köpt ett rött hus med vita knutar någonstans i Sverige.
D:s mejl lämnar mig ingen ro. Tanken på att en man och en kvinna som lever tillsammans, som vill leva tillsammans och som har ett barn, ska skiljas åt utan att veta om de någonsin kan återse varandra, är tung. Men de är vuxna och de visste vad de gjorde. Och D har bevisligen inte lämnat landet trots att det har beslutats av svensk domstol. Men barnet, barnet!
Lagen ska upprätthållas och efterlevas, annars får vi anarki i landet (vilket vi redan till stora delar har på asylinvandringsområdet, tyvärr). Migrationsverket och utlänningspolisen måste se till att människor inte stannar här illegalt i åratal utan lämnar landet när de fått avslag på sina asylansökningar, det är ett absolut grundläggande krav i en rättsstat och ska givetvis gälla också i Sverige. Samtidigt är det inhumant att splittra familjer.
Olösligt dilemma! Olösligt dilemma?
Ni som läst det här får gärna komma med synpunkter och tankar kring ”fallet” via det här formuläret. Ange om ni vill vara anonyma vid ev publicering av vad ni tycker, jag respekterar i så fall er önskan. Men tänk noga igenom olika aspekter och tänk också på att det handlar om både hjärta och hjärna innan ni skickar era tankar!