En tidstypisk ”diskussion” på Facebook i januari 2019? På grälsjuk och barnslig nivå.
Så här kan det bli när två personer gör vad de kan för att missförstå och förvränga det en annan person skrivit.
Det hjälper inte hur många gånger jag försöker klargöra vad jag skrivit och menat i mitt inlägg. Jag tycker att det är tydligt och klart men trots att jag ytterligare förtydligar vad jag menar, fortsätter de ändå att säga emot och försöka lägga sina egna tolkningar i min mun. Antingen gör de det för att de faktiskt, på riktigt, inte förstår min text, eller också gör de det medvetet av någon för mig outgrundlig anledning. Men den ene har varit försvarsminister (M) och den andre är kanslichef (L) på Stockholms läns landsting, så man har absolut rätt att förvänta sig att de förstår vad de läser. Varifrån behovet kommer att, som det alltså mest lutar åt, medvetet missförstå vad jag skriver, hur många gånger jag än säger det, det vet jag inte.
Här alltså ett exempel på hur det kan bli när man, i stället för att respektera vad en annan människa säger och menar och komma med egna synpunkter, försöker ta till verbala släggor för att försöka misskreditera den som för fram sina åsikter. Kanske också för att försöka tysta personen, vilket antyds i sista inlägget där det undras varför jag startar trådar på Facebook och jag anklagas för att inte vara beredd att hantera invändningar när jag inte gjort annat än hanterat invändningar. Det är inte vuxet och meningsfullt att hålla på så här, tycker jag. Men nu har de fått säga vad de ville och vad de tyckte var viktigt. Deras åsikts- och yttrandefrihet har inte på något sätt inskränkts och ingenting har tagits bort ur ”konversationen”:
Två små korrfel insmög sig i sista meningen. Den ska lyda:
”Jag har inte så mycket mer att tillägga”.
Dessutom ska givetvis ”Jaghar” vara ”Jag har”…
Just när jag ska publicera detta inlägg kommer ytterligare en kommentar från en av de missförstående:
Kommentar: Som avslutning upprepar jag det som jag skrev i mitt första inlägg och som jag alltså anser på ett mycket tydligt sätt visar hur jag tänker:
Sverige är landet där vilka galenskaper som helst är möjliga.
Miljöpartiet och Liberalerna ligger under 4 %-spärren i den senaste Inizio-mätningen. Med 3,8 resp 3,2 % av väljarstödet hade de högst troligt åkt ut om det blivit extraval. I stället sitter de och styr Sverige.
Två partier som sammanlagt, i den här mätningen – och med stor sannolikhet också i ett extraval – har stöd av ca 7 % av väljarna.
Ligger detta inom gränserna för vad som kallas ”demokrati”?