En migga skriver följande apropå inlägget En del har egna familjer (fru och barn) i hemländerna och här tror man att de är barn… (15 april), men främst apropå artikeln i DN samma dag: Mer än bara barn:
En dag kommer Hanne Kjöller att få äta upp orden som hon skrev i landets största morgontidning! Fast hon kan ju försvara sig med att hon blev grovt vilseledd.
Jag ensam – och jag arbetar inte ens med här i vanliga fall, utan måste hoppa in p.g.a. att de ordinarie handläggarna har tidsbrist – har i år haft 16 anhörigas ansökningar på mitt bord. Alltså anhöriga till ”barn” som sade sig vara ensamma ända tills de fick PUT. Om den här takten står sig kommer jag ensam (!!) att ha kommit upp i hälften av det som Hanne Kjöller tror är sanningen. Förra året hade jag ensam 45 (!!!!) ansökningar som handlade om samma sak. Vartenda dossiernummer är pietetsfullt sparat i en lista. Och just nu ligger hundratals sådana här ansökningar och väntar på att på att Migrationsverkets kära expertenhet ska krysta fram ett vägledande beslut om identitetslösa…
Varje tillståndsenhet i landet – med undantag för några som är helt specialiserade på annat – har i dagsläget en eller två barnhandläggare vardera. Det finns 20 sådana tillståndsenheter. Om vi skulle tro den officiella statistiken har varje sådan handläggare bara ett fåtal ärenden per år. I verkligheten hinner de knappt med jobbet.
Så hur i herrans namn hänger det här ihop?
Enkelt: De flesta anhöriga till minderåriga registreras med ansökningsskäl som är generella och som inte säger något om vem som är vad, eller hur gamla de är. ”BH” är den absolut vanligaste koden som används i de här fallen. Den koden säger ungefär att det handlar om ”annan anhörig på hushållsgemenskap”. Om Migrationsverket skulle få order om att presentera de riktiga siffrorna, istället för den här rätt löjeväckande statistiska lögnen, så skulle det behövas en manuell räkning.
Så, nu fick media här på den här bloggen helt gratis ett scoop värt att utforska. Värt ett reportage i t.ex. Uppdrag Granskning. Och om Migrationsverket gör så här med statistiken av ointresse, av misstag, eller för att verket inte vill visa de riktiga siffrorna, det får den undersökande journalisten försöka ta reda på.
P.S. Sedan är det ytterligare en sak som är väl värd att poängtera. Hanne Kjöller refererar i sin artikel till någon gammal statistik som jag tror är från 2007, eller till och med ännu tidigare. Saken är den att det här med ”ensamkommande barn” har exploderat bara de senaste åren. Jag tror att vi i princip har haft en årlig fördubbling sedan just det året som hon anger. Det går ju bra att fråga Migrationsverkets räknenissar hur många ensamkommande barn som kom åren 2009, 2008, och 2007, och hur många som väntas i år.
Kommentar: Av egen erfarenhet vet jag – och många med mig – att det är mycket svårt att tränga igenom Migrationsverkets statistik. Och att det inte finns heltäckande statistik. Det kan vara av intresse för någon journalist som vill och orkar titta på detta och kanske jämföra med en del andra länders mer tydliga och omfattande statistik. Mycket går ju att dölja, försämra, förbättra, förändra med statistik. Många kan också vilseledas av statistik. Inte minst journalister som inte orkar/klarar att borra i uppgifter de får av Migrationsverket.
Det är inte svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt!