En migga skriver följande – med anledning av inlägget Kanske har miggornas ihärdiga rapporter inifrån verket haft någon liten betydelse… (8 mars):
Enheten Besök och bosättning har bara tillämpat vår GD:s vision och egentligen så gäller Visionen mer dem, än oss på asylenheterna. Som den dåvarande rättschefen på verket entusiastiskt utropade, när GD introducerade sin Vison: ”Äntligen gäller det utifrån och in och inte tvärtom!”
Men Visionen skulle ändå tillämpas på alla verksamhetsområden. Personalen på förvaren hade lite svårt att komma på hur de skulle kunna tillämpa denna Vision, även vi på asylenheterna var tveksamma. Två påkostade, glättiga (säkert dyra) Visionstidningar kom ut och all personal tvingades delta i en mycket påkostad ”Visionsdag” där vi bland annat fick lägga meningslösa pussel med ord och associationer som eventuellt skulle avslöja våra fördomar mot ”utlänningar”.
Redan detta var en skymf mot oss från ledningens sida, särskilt som cirka 20 procent – om inte fler – av oss själva var ”utlänningar”! Efter denna ”Visionsdag” utsågs på enheterna två ”visionsansvariga” som skulle se till att Visionen hölls levande. Ett par gånger i månaden skulle vi, i alla fall på min enhet, hålla ett Visionsmöte där vi skulle berätta om hur vi tillämpat Visionen och hur den hjälpt oss i vår dagliga gärning. Ett par sådana möten hölls, sedan hade vi inte tid…
Principen om ”utifrån in” hade ju redan tillämpats för fullt. Viseringar hade beviljats f. d asylsökande, till och med för sådana som sökt asyl mer än en gång och fått avslag. Vid vissa ambassader hade så gott som alla sökande fått visering. Arbetstillstånd och tillstånd på anknytning till maka/make hade beviljats på mycket lösa boliner och utan några utredningar alls värda namnet. S.k. gäststuderande, som inte haft den minsta avsikt att studera här, gavs tillstånd.
Arbetsbördan för asylprövningen ökade i samma frenetiska takt som dessa personer kom ”utifrån och in”. Det fanns inte längre tid för möten överhuvudtaget och framför allt fanns det inte tid för stilla mediterande om hur vi skulle hålla Visionen levande. Visionen har nu mer eller mindre hamnat i glömska och om man ens nämner den för någon i verksledningen på asylområdet så får man en irriterad blick. Och det är allt man får.
