Så här berättar en migga:
Dagens samtal
En kvinna kommer in till mig och innan vi ens börjar prata lämnar hon in ett läkarintyg. Det gäller hennes son som plötsligt börjat uppvisa ”uppgivenhetssymtom”. Som alltid när det är uppgivenhetssymtom så kommer de från forna sovjetländer.
Men det lustiga i detta fall är att familjen inte ens varit på asylutredning…
Det vill säga: det finns inget avslagsbeslut att vara uppgiven inför. Det verkar som om våra asylsökande själva nu börjat effektivisera sin asylprocess. I stället för att gå vägen via avslag och sen PUT genom V-UT på grund av uppgivenhetssymtom, så blir de alltså uppgivna redan vid ankomsten.
Kommentar: Ska man skratta eller gråta? Eller bli uppgiven?