En migga apropå att asylsökande som hävdar skyddsskäl mot sitt hemland, Afghanistan, söker kontakt med officiella representanter för detta land:
Först om hungerstrejkerna för att få uppehållstillstånd i Sverige
Jag har inte följt hungerstrejkerna så noga, men jag tänkte detsamma som du skrev på bloggen:
Om de de hungerstrejkande afghanerna verkligen anser sig förföljda av myndigheterna i Afghanistan, så bör de nog inte ge sig till känna när landets politiker kommer hit…
Samma migga har läst artikeln De spårar förvunna flyktingbarn i Dagens Nyheter, och lägger till denna information som de, som spårar försvunna asylsökande eller före detta. asylsökande unga inte verkar känna till (eller ev inte velat rapportera om):
Sedan om de försvunna ensamkommande minderåriga asylsökande
Jag vet givetvis inte – lika lite som någon annan – varför varje enskild ungdom som kommit hit och sökt asyl har försvunnit. Men det finns förklaringar som många, inklusive journalisterna, inte har fört fram.
Jag har själv träffat ett antal ensamkommande minderåriga som redan har tillstånd när de ansöker om asyl som ensamkommande i Sverige. Anhöriginvandrare daktas nämligen inte (tas inte fingeravtryck på) och asylsökande som är under 14 år daktas nämligen inte heller…
Alla barn är heller inte alltid barn till dem som utger sig vara deras föräldrar.
Vid ett tillfälle träffade jag en 19-åring som utgav sig för att vara 17 år och ”ensamkommande”. Av en ren slump uppdagades att han redan hade PUT! Han hade kommit hit som 14-15-årigt barn till en person som fått PUT på grund av anknytning till make. 19-åringens förklaring när han nu sökte PUT på nytt i en annan identitet (!) var, att han inte var barn till den här personen och att han hade bytt identitet och nödgats ansöka om asyl på nytt på grund av att han ville få hit sina riktiga anhöriga…
Kommentar: Sådana här fall har jag hört om tidigare av andra miggor, men aldrig sett eller hört svenska medier ta upp. Ingen påstår att ovanstående skulle gälla i alla fall av försvunna asylsökande minderåriga, men det är vanligare än man tror och det är givetvis något som en hederlig journalistkår också borde uppmärksamma.