En migga:
Va? Vem? Jag? – Tragikomiskt folklustspel, som går journalisterna spårlöst förbi varje dag
Det utspelade sig en lätt bisarr pinsamhet för ett par veckor sedan. Justitieombudsmannen konstaterade i ärendet 6340-2010 att svenska polismyndigheter var ute och cyklade när de vid förvarstagande och direktavvisning av unionsmedborgare – förvarstagande och direktavvisning av unionsmedborgare! – stödde sig på en gammal bettlerilag från 1950-talet. En polischef försökte i teve undgå kritiken genom att säga att de minsann hade Migrationsverkets stöd. Migrationsministern för sin del – han blev intervjuad i samma inslag – förklarade att det var bra att det hade kommit ett avgörande. Det är synd att all fokus riktas mot asylprövningen – annars skulle det vara tämligen uppenbart att Migrationsverket inte är med i EU. Polisen har nämligen helt och hållet stött sig på vad Migrationsverket tycker. Så om någon hade gjort sig förtjänt av en rejäl prickning så var det Migrationsverkets GD och rättschef. Fast jag måste nog ta allt från början.
För femton år sedan fanns på Migrationsverket en mycket engagerad kollega som på egen hand skrev ihop en rättsfallssamling av EU-domstolens domar. Det var då vi gick in i EU och allt var rätt nytt. Sedan dess har EU-domstolen kommit med ytterligare ungefär 7500 domar och minst 150 av dessa är så betydelsefulla för Migrationsverket att det närmast måste anses vara tjänstefel att ignorera dem. Migrationsverket har självfallet ignorerat dem. Under de senaste femton åren har summa 14 domar av EU-domstolen blivit uppmärksammade på ett eller annat sätt. Det finns nämligen ingen på verket som har till uppgift att följa denna rättspraxis. Och det finns inte heller någon internutbildning av något slag i unionsrätt.
Migrationsverkets Rättsenhet har till uppgift att följa utvecklingen på unionsrättens område. Verksjuristerna på Rättsenheten brukar som regel skolka från möten som kommer in på detta tema – däremot går det bra att vara med på möten om vanlig asylprövning, eller när det gäller att hålla föredrag i Lean. Det finns sedan en del kollegor i Migrationsverkets underavdelningar – verksamhetsområdena (VO) – som i alla fall officiellt har till någon form av uppgift att vara med i matchen. Och där är det en lika trist syn. VO Besök, Bosättning, Medborgarskaps (BBM) båda ansvariga, exempelvis, har inte arbetat med ett enda praktiskt fall. Om en av dem har jag haft en del pinsamma kontakter med Skatteverket – kollegan har i hummande e-post menat att ”den och den EU-domen är så svårtydd så vi kan inget göra”. Vilket tjänstemannen på Skatteverket – en myndighet som är med i EU – tyckte var en väldigt märklig kommentar. Jag fick, med skammens rodnad på mina kinder, förklara för skattekollegan att det kryptiska svaret betyder att min egen migrationskollega förmodligen inte ens bemödat sig om att läsa domarna utan bara pladdrat på rätt ut i luften.
Redan för några år sedan höll Migrationsverket på att hänga sig självt, när EU-domstolen var i full färd med att läxa upp Irland för ett felgrepp inom unionsrätten. Då tyckte några ljushuvuden på Migränverket (!) att de skulle göra gemensam sak med Irland. Det skulle minsann tas fram ett vägledande beslut där Sverige gjorde exakt som Irland. Vilket ungefär är lika smart som att ställa sig jämte den som precis ska arkebuseras. Nåväl: EU-domstolen läxade upp Irland, och mina ljushuvuden till kollegor – som tack och lov inte hade hunnit skriva klart sitt ”vägledande beslut” – kröp ner i sina hålor och låtsades som om inget hade hänt.
Just nu är de på gång igen, på samma tema. Det finns nu till och med protokollfört följande:
”Vid mötet konstateras att Avdelning 1, RS och FVP tillämpar en mycket mer restriktiv linje avseende sambobegreppet. Därmed finns ärende för prövning i MIÖD då PT meddelades i november 2009. Den restriktiva linjen har även vunnit framgång vid Förvaltningsrätten i Malmö. De återstående avdelningarna och Expertenheten förordar en mer generös tillämpning och konstaterar att praxis, utifrån den grund som lades med Metock-domen, etablerar att samboskap kan uppstå i Sverige efter inresa. Konsensus råder om att det är mycket olämpligt att hanteringen spretar mellan de olika enheterna och instanserna.”
Det är kanske onödigt att påpeka hur olämpligt allt detta är. Det är kanske onödigt att påpeka att hade det gällt asylprövning hade det aldrig – aldrig! – accepterats. Men nu gäller det inte asylprövning, och Rättsenhetens verksjurister har i nästan ett år ägnat sig åt att låtsas som om de tappat hörseln.
Och rent allmänt: Kompetensen i unionsrätt är så låg på Migrationsverket att
– Det är i det närmaste okänt att alla dessa rättsakter har rätt omfattande förarbeten
– Det är ytterst få som förstår skillnaden i normgivningskompetens mellan EU och medlemsstaterna, eller de principer som gäller vid normkollision
– Knappt någon förstår de allmänna rättsprinciperna eller tolkningsprinciperna
– Man får vara glad om en kollega kan placera EU-domstolen i rätt stad (de flesta tror nämligen att det handlar om Europadomstolen i Strasbourg), för det går knappt att hitta någon som bekvämar sig med att läsa EU-domarna.Så var det då direktivavvisningarna, som Sverige prytt europeisk press med. EU-Kommissionen hade ett möte med Migränverket i oktober 2010, och undrade vad som pågick. Och trots att alla andra EU-stater som varit i närheten av att göra sådana här dundertabbar nu gjort avbön, så står Migränverket kvar där. Rättschefen till och med skriver ett så kallat ”Rättsligt ställningstagande” som säger att ”kör på bara, ta i förvar och avvisa omedelbart!”. Ungefär som ett barn i trotsåldern.
Så när Rättschefen vid Migrationsverket på fullaste allvar sätter en sextio år gammal bettlerilag före unionsrätten och det sker samtidigt som alla varningsklockor skriker ut varningar, så hoppas jag att alla hädanefter förstår varför: för att de helt enkelt inte fattar vad det handlar om.
