En migga skriver, lätt uppgivet, om den för landet Sverige så ödesdigra röran på sin arbetsplats. Det här borde få många att bli mycket oroade. Och arga. Men för en stor del av svenskarna – inklusive riksdagsledamöter, många andra politiker och svenska gammelmedier – är det ju enklare att titta åt ett annat håll och/eller låtsas som det regnar. Och göra absolut ingenting, medan snälltåget Asyl&Migration rusar fram allt fortare. Mot avgrunden.
Den 17 september var det deadline för utredningsgruppen som skulle komma på lösningar med anledning av den starkt ökade inströmningen av asylsökande.
Jag såg ingenting på vårt interna verksnät om detta, men vi fick i alla fall höra rykten (!) om att vi snart ska få veta vilka ärenden vi ska prioritera (PUT-ärenden, typ syrier somalier eritreaner och omedelbara avvisningar, typ vissa Balkanärenden och en del andra). Detta kommer antagligen vara lösningen. Vilket innebär att alla övriga ärenden läggs åt sidan .
Om några månader kommer vi att få besök av ledningen som undrar varför det blivit stopp i LEAN-flödet, varför vissa ärenden inte är avgjorda inom fyra månader. Om vi då säger att det beror på att vi fick order från ledningen att inte prioritera dessa ärenden så kommer det inte att godtas. Ingen av dem i ledningen kommer att minnas att de gav oss sådana direktiv.
Miggor!
Ni får gärna fortsätta att rapportera om hur det går med den stora inströmningen av asylärenden, vad ni får för direktiv och hur ni tror att ni ska kunna uppfylla dem! Ökar antalet ”blunda och bevilja”-ärenden, hinner ni överhuvudtaget utreda någonting ordentligt? Vilka grupper är det som ledningen slutgiltigt bestämt sig för ska falla in i ”snabbeviljningskategorin”? Finns det förresten stöd för den här typen av påhitt i utlänningslagen, dvs är det, som er ledning beordrar er att göra, lagenligt?
Det vore också intressant att höra hur ni själva klarar av att sitta och stämpla in hundratals, tusentals människor till ett liv som försörjda i Sverige när ni inte har en aning om vilka de faktiskt är, var de kommer ifrån och varför de kommer. Och vad skulle hända om ni stänger av datorerna och säger att ni vägrar medverka i skådespelet längre? Också positiva erfarenheter, om sådana finns, är förstås intressanta att ta del av. Sanningsenliga inside stories från Migrationsverket är vad jag samlar in, för framtida referenser (det blir en bok till troligen under nästa år, ev 2014), när forskare börjar titta på vad som egentligen hände när Sverige mer eller mindre löpte amok på asylområdet på 2000- och 2010-talen. Tack för att ni skriver och berättar!