En migga beskriver en del av verkligheten i asylhanteringen:
Det finns ingen arbetskraftsinvandring från Somalia eller Eritrea eller Afghanistan. De som kommer därifrån söker asyl. Nästan alla som påstår att de kommer från Somalia får asyl. Vi får inte göra språkanalyser eller gräva för djupt i deras ärenden eftersom beslut måste fattas inom tre månader. Detsamma gäller Eritrea.
”Hej, jag kommer från Eritrea och jag lämnade landet illegalt!” Det räcker för Migrationsverket. Id-handlingar behöver man inte ha.
Numera har man inte heller egna barn, men adoptivbarn har man ofta. Kanske p.g.a. att vi ändå gör DNA-tester ibland, när det gäller de identitetslösas lika identitetslösa anhöriga.
Vuxna afghaner kommer hit på anknytning till sitt barn som försvann, det s.k. ensamkommande barnet. Ofta försvann det stackars barnet under flykten och alla andra åkte till Iran medan den äldsta pojken, som var 17 år gammal, var bara plöstligt försvunnen. Man trodde att han var död. Vilken tur det ändå var att han kommit till Sverige och sedan lyckades få kontakt sina föräldrar och syskon bara några veckor efter att PUT beviljats!
