Ur ett inslag i Sveriges Radio – Flyktingbarn kan få söka asyl i senaste landet:
Generaladvokaten i EU-domstolen menar att det strider mot ”barnets bästa” att skicka tillbaka ensamkommande flyktingbarn till det första landet de anländer till. Han anser att det istället ska vara landet dit barnet senast kommit som ska pröva asylansökan.
Förslaget från generaladvokaten Pedro Cruz Villalón i EU-domstolen skulle innebära att hundratals ensamkommande flyktingbarn får stanna i Sverige och få sin ansökan prövad här. På Migrationsverket ser man med oro på ett sådant domslut.
– Vi ifrågasätter om det nödvändigtvis är barnets bästa att få sin ansökan prövad i det senaste landet. Det kan leda till att barnen uppmuntras åka från ena landet till det andra. Det kan vara till nackdel för barnet bästa att fatta det här beslutet, säger Therese Lindström, chef för Dublinenheten.
En migga skriver om inslaget:
Just nu lyssnar jag på ett inslag i Sveriges Radio angående ett förslag om att ensamkommande ungdomars asylskäl ska inte prövas i det första asyllandet, utan i det sista. Men hur kan man veta vilket asylland som kommer att bli det sista?
Jag undrar vilka fall har man tänkt ska omfattas av detta förslag. Bara de som ansökt om asyl, eller lämnat fingeravtryck i ett EU-land och sedan dragit vidare till ett annat EU-land? Eller även de som faktiskt beviljats asyl i det första asyllandet men som sedan rest till ett annat EU-land för att lämna in en asylansökan även där. Asylsökande med uppehållstillstånd i ett annat EU-land omfattas också av Dublinförordningen (förutom de som beviljats flyktingstatus i det första asyllandet).
Samma migga berättar också:
Den unge mannen hävdade att han enbart lämnat sina fingeravtryck i det andra EU-landet, att han inte ens fått ansöka om asyl där utan i stället blivit inlåst i ett fängelse som han efter åtta månader lyckades rymma ifrån och att han därefter lyckades fly till Sverige. Migrationsverket fattade beslut om att – enligt gällande lagar och regler – överföra honom till det första asyllandet, där han hade daktats (=lämnat fingeravtryck), och det landet accepterade att ta emot honom. Efter detta beslut gick han under jorden i Sverige och dök inte upp igen förrän ett år senare, när det första asyllandet inte längre ville ta emot honom. Nu skulle hans asylskäl prövas av Sverige, precis som han hade velat.
Jag fick honom på mitt bord, eftersom han enligt sina egna åldersuppgifter nu var vuxen. Under vårt samtal frågade jag honom om han kunde ge mig sitt medgivande att kontakta myndigheterna i det första asyllandet för att få information om hans ärende: Varför han inte fått ansöka om asyl, varför han hade satts i ett fängelse som han måste rymma ifrån trots att han dessutom var minderårig etc. Han gav mig inte sitt medgivande. När hans biträde frågade varför, berättade han helt plötsligt att han i det första asyllandet sagt att han var vuxen, att han hade fått ansöka om asyl där, att han inte hade suttit i något fängelse men att han tyckte att flyktingförläggningen där han fick bo var som ett fängelse. Inte heller flydde han till Sverige utan han reste hit legalt efter att det första asyllandet beviljat honom både uppehållstillstånd och främlingspass!
På frågan varför han låtsades vara minderårig när han kom till Sverige (och varför han sökte asyl i Sverige när han redan hade fått asyl i ett annat land) men inte när han kom till det första asyllandet ville han inte svara, och på frågan om varför han inte stannade i det första asyllandet där han redan ju hade fått tillstånd som alternativt skyddsbehövande, var svaret att så fort man får tillstånd i det landet så måste man lämna förläggningen och då måste man klara sig själv. Man måste försörja sig själv, det finns inga jobb eller bostäder och man får inte hämta dit sin fru om man inte har jobb och bostad…
Kommentar: Överflödig. Utom att det är svårt att förstå varför Sveriges Radio envisas med att kalla minderåriga – och påstått minderåriga – ensamkommande asylsökande för ”flyktingbarn”.