Förhoppningsvis är framtida forskare tacksamma för att miggorna under så många år har berättat – och fortsätter att berätta – om hur det sett ut och ser ut på den kaotiska asylmarknaden i Sverige under tiden från slutet av år 2007 och framåt. Då kommer miggornas långvariga skrivande på sin fritid åtminstone till någon nytta, förutom förstås att bloggläsarna ju lär sig en del. Nutida politiskt ”ansvariga” har i alla fall hittills under hela Alliansregeringens åtta år i regeringsställning och lika många år med majoritet i riksdagen, inte brytt sig om de ofta rent hårresande rapporterna.
En migga skriver dagarna efter riksdagsvalet den 14 september:
Jag stannade som sagt hemma på valdagen. För vilket jag har lite dåligt samvete. Men sagt är sagt och därmed gjort.
När statsministern uppmanade folket att öppna sina hjärtan gick min egen gissning om SD´s kommande andel av röstetalet från 10 till 15 %. För ett värre exempel på politiskt självmord var svårt att hitta. I min värld var det anledningen för en del bekanta att öppet bekänna att de skulle rösta på SD. Och mina bekanta är inte lågutbildade arbetslösa utan akademiker i medelklassmiljöer.
Nu – det vill säga denna vecka – finns i alla fall embryot till en debatt utan förtecken. Den har börjat i SvD. Jag läser att integrationsfrågan ses som knäcken i gröten. Migrationsfrågan är fortfarande tabu. Bättre än inget och bättre sent än aldrig, fast i det här fallet är det nog försent ändå.
För den politiska realiteten är denna. Det är inte september 2010 utan september 2014. SD har suttit i riksdagen i 4 år, inte 4 dagar. Och medan allianspartierna trängt in sig själva på samma kvadratmeter så tronar SD ensamt till höger. Såsom ett socialkonservativt parti. Vilket jag måste erkänna är en klatschig beteckning (sug på ordet socialkonservativ och fantisera om ordets innebörd). Och ju mer tiden går desto mer försvinner arvet. Vem lägger idag Vänsterpartiet till last att en gång ha varit bekännande kommunister och kramat såväl Sovjetunionen som Kina? Inte många. Inte jag själv i varje fall, det skulle bara vara småaktigt.
Jag läser en del försäkrande röster om att 87 % vill annorlunda än SDs väljare, så därför finns ett brett underlag för att mobilisera. Och att det är business as usual även om SD skulle få 49 procent. Alldeles riktigt, majoriteten bestämmer. Som politiska betraktare däremot känner till: med det tresiffriga antal politiska frågor av olika slag som avgörs varje vecka uti regering och parlament så finns det ingen samsyn hos övriga för att klara detta. Det räcker med nuvarande nivå hos SD för att ställa till med kaos.
Så det är alltså integration som ska bli grejen? Bra bra, men bara hälften. Så i väntan på att det går ännu mer åt helvete 2018 – och under eventuella nyval innan dess – tänker jag nu inte på integrationsfrågan utan migrationsfrågan. Det vill säga de regler som gör att en individ, som lagspråket, säger ansöker om en förmån och efter en prövning/utredning får svaret ja eller nej. Och jag undrar vad en opinionsundersökning skulle berätta om folk fick svara ja eller nej på frågan ”har Sverige en reglerad invandring?” Frågan ska vara lätt att besvara. Svaret är ja. Men bakgrundsbruset gör att ett ja lätt blir ett nej.
Ta det vedertagna språkbruket som exempel. ”Hotas av utvisning”, och ”riskerar utvisning” brukar det heta. Vilket säger att utgångspunkten är att alla har rätt att leva här lagligt och att detta bara kan ändras om en myndighet eller domstol begår övergrepp. Vilket i minsta fall är skadeståndsgrundande. Och detta är inte ett språkbruk som finns hos engagerade föreningar och hos enskilda bloggare utan hos nyhetsankare inom public service. ”Ingen människa är illegal” är en omhuldad slogan. Som betyder att människor per se har rätt att bo här lagligt, inte de människor som uppfyller kraven. ”Vårt mål är fri invandring” heter ett annat, vilket åtminstone säger oss att vi inte har det idag men att det är dit vi ska. Fast ingen har riktigt berättat hur det ska gå till.
En annan intressant fråga som skulle vara trevlig att få belyst är denna. Vad skulle en opinionsundersökning visa, om folk fick svara ja eller nej på frågan ”är asylrätten en eftersträvad migrationsform?”
Frågan ska vara lätt att besvara. Svaret är trots allt nej. Men bakgrundsbruset gör att ett nej lätt blir ett ja. För vi har en integrationsminister som säger att det handlar om migration i form av arbetskraftsinvandring och vi har kommunpolitiker som är övertygade om att detta är migration i form av arbetskraftsinvandring och vi har alla de slag av debattörer som säger att detta är hur vi kan och ska befolka Sverige. Trots att asylprövning handlar om en nödåtgärd, när vi under speciella omständigheter prövar rätten för en människa att lämna en viss plats på jorden. Migration i sin riktiga och normala och vanliga form, det är rörelser inom arbetsmarknad och annan form av försörjning, det har blivit rörelsen för studerande, och det är rörelsen för deras familjer. Men så fast sitter det i språkbruket numer att migrationen handlar om asyl och deras familjeåterförening att detta enbart kommer att ta minst 4 år till att rätta upp. Så fast sitter det i medvetandet, att det helt saknar betydelse att Sverige är det enda land inom EU som använder sig av permanenta tillstånd och inte tillfälliga. Så fast sitter det i medvetandet, att det nu visserligen reflekteras över hur många som tar sig till Sverige men inte vad som hände på vägen dit. För enda möjligheten för en asylsökande att komma direkt till Sverige går via vissa flyglinjer och undantagsvis med båt. Annars måste den berörde ha passerat mellan 1 och 5 andra EU-stater på vägen hit. Och ergo sagt nej till att söka skydd där. För EU-staten Sverige där borta vid horisonten har en asylprövning som kallas migration och som här betyder befolkningsmetod och som innehåller PUT med helpension. Så får man se sen om det blev bra eller dåligt. Vilket de andra EU-staterna inte har. För de andra EU-staterna har asylprövning.
Jag kan hålla på en stund så här, men jag ska avsluta med en betraktelse om Migrationsverket. Och – vilket ju är den första gången på länge – till och med försvara myndigheten. För i bruset av en reglerad invandring som tydligen är oreglerad och en asylprövning som tydligen är migration och försörjningskrav som vi ska ha fast inte har och identitetskrav som vi ska ha fast egentligen inte ha – och med det sedvanliga tugget om rasism och främlingsfientlighet och iskyla och omänsklighet – och en storlek på migrationen som fortfarande är tabu så gissar jag trots allt att utöver integration så kommer Migrationsverket att hamna under luppen under den kommande mandatperioden. Och då inte för att vi är för hårda utan för att vi är för mjuka. För det är lättare att ta i det än i den politiska och allmänna inställningen till vad som egentligen är migration och vad konsekvensen är av att köra ett ensamt race inom EU. Och när betraktarna då står där och hittar tidsbegränsade antaglighetsutredningar och närmast omvänd bevisbörda i fråga om identitet och en del verktyg som heter DNA eller kontroll av id-handlingar eller skelettröntgen och som visserligen finns men som sällan används och rättsliga ställningstaganden som på verkstadsgolvet blivit till hopsnickrade exempelbeslut som snabbt går att använda och handläggare som visserligen är jurister men som hade varit bättre betjänta av att ha lärt sig skriva maskin (eftersom allt handlar om att spara tid) och kohorter av experter som gömmer sig bakom varandra och chefer som tror att det handlar om kvantitet och inte kvalitet så ska ni få en fråga av mig. Som lyder som följer: Vad fan hade ni förväntat er?
Kommentar: Nej.