En migga: ”Det är tyvärr inte helt ovanligt att asylsökande föräldrar dumpar sina barn i Sverige och själva reser hem.”

Genom åren har jag oräkneliga gånger tänkt att ”nu kan det inte bi värre” eller ”mer bedrägligt än det här kan det inte bli” eller ”nu har jag nog hört allt” eller ”det här kan ändå inte få ske utan konsekvenser”. Men efter varje gång kommer nya uppgifter som slår tidigare chockerande berättelser. Som nu detta, som en luttrad migga berättar:

För några månader sedan var det en asylsökande pappa med ett barn som bestämt sig för att återvända till Irak och mamman,  makan, som var kvar där. Inte så uppseendeväckande, kan man tycka – om det inte vore för att han lämnade kvar sonen, som nu – hör och häpna – räknas som ensamkommande barn. På tal om galenskaper.

Sonen är i 16-årsåldern. Pappan hade lyckats få någon vänlig själ från kyrkan att bli familjehem åt pojken. Han hade ordnat flygresan själv så vi fick snällt ge honom hans pass och önska honom trevlig resa. Helt sinnessjukt, enligt min mening.

Vi borde förstås ha krävt att han skulle ordna med pass åt sonen också och ta honom med sig när han nu ville återvända, innan vi lämnade ut mannens pass. Men enligt våra ”experter” fanns det inga juridiska möjligheter att inte ge honom passet tillbaka.

Till saken hör att det inte är ovanligt att asylsökande föräldrar ”dumpar” sina barn i Sverige och själva reser hem. Det värsta är när de lämnar sina handikappade barn, bara lämnar dem rakt av. I ett av fallen jag tänker på var det en stackars unge med Downs syndrom – som de själva inte orkar ta hand om.

Och apropå sådana här fall så blir det ju ännu mer bisarrt när man inser att barnet (som med stor sannolikhet kommer att få PUT trots att föräldrarna varit här och honom) blir anknytningsperson i föräldrarnas ansökan om uppehållstillstånd. De söker alltså uppehållstillstånd på anknytning till barnet som de tidigare dumpat.

Kommentar: Hur är detta möjligt? Varför såg inte Migrationsverket till att barnet reste med sin mamma? Än en gång: Hur är det möjligt för en irakisk förälder att medvetet och öppet tillåtas att dumpa sitt barn i Sverige? Någon måste kunna förklara det här för mig och för läsarna.

Jag frågar miggan:

När du berättar det här för mig så måste du väl liksom se/höra att det här är fel? Ofta blir saker och ting tydligare när man sätter det på pränt eller när man muntligt berättar det för någon annan. Jag skulle vilja veta:

Hur kan Migrationsverket acceptera den här typen av invandring? Har du funderat över det någon gång?

Miggan svarar:

Jag tänker på det varje dag. Men tyvärr har liknande och ibland ännu mer bisarra händelser blivit så vanliga att man inte förvånas över något längre.

För någon månad sedan berättade en kollega om att en person som söker asyl som ”ensamkommande barn” figurerat på bilder med döda människor och att själv varit aktiv i detta. Tydligen någon slags islamistgrupp som han varit med i. Behöver jag ens säga att han inte var något ”barn”? Jag kan förstå att det här låter helt otroligt för människor ”därute”, men vi har blivit så luttrade att vi bara rycker på axlarna till slut. Ingen drar några slutsatser. Alla bara tänker att ”jaha, det är tydligen så här det ska vara”.

Nu menar jag förstås inte att just detta skulle vara väldigt vanligt, att ensamkommande barn är jihadister, utan att bisarra händelser är en del av vardagen på verket.

Jag vet inte vad som händer med just den här mannen, men såvitt jag förstår bor han alltså på ett HVB redan, och sannolikt går han väl då också i skolan.

Nu har hans bakgrund ju lyckligtvis uppdagats och rapporterats till Migrationsverket, som jag förstår det. Förhoppningsvis sätts väl en process igång där han kanske skrivs upp i ålder och bilderna utreds. Men jag skulle heller inte bli det minsta förvånad om han kommer med en (enligt oss) godtagbar förklaring som gör att han i slutändan får PUT.