En migga skriver följande:
Jag har kanske missuppfattat diskussionen om att Migrationsverket gör för få tortyrutredningar. Jag vet inte vad som menas.
Om det som menas är att verket skickat för få sökande till dyrbara medicinska utredningar (som, såvitt jag minns, genomförs vid en specialmottagning Danderyd) håller jag inte med. Dessutom måste enhetschefen godkänna kostnaden först, precis som när verket anlitar någon av sina förtroendeläkare.
Varje asylsökande som säger sig ha blivit torterad och som visar upp något gammalt ärr kan inte skickas till en sådan utredning. Dessutom kan jag egentligen inte tänka mig när en sådan medicinsk tortyrutredning skulle vara motiverad. Att man ha blivit utsatt för tortyr för länge sedan, är inte enligt lag ett skäl att få uppehållstillstånd i Sverige.
Om det inte finns något annat med i bilden, något som tyder på att man riskerar att bli torterad igen, exempelvis att man ägnat sig åt förbjuden – och avslöjad! – politisk verksamhet som nu tvingat den sökande (som riskerar straff) till flykt från hemlandet, är tidigare tortyr alltså inte skäl för att beviljas asyl eller uppehållstillstånd i Sverige. Men i ett sådant läge får man i regel tillstånd, utan att åberopa gamla tortyrskador.
Tortyr är antingen fysisk eller psykisk misshandel som vissa regimer, i synnerhet diktaturer, använder sig av, i syfte att tvinga en politisk motståndare (oftast en politisk fånge) att erkänna brott som han inte begått eller för att få honom eller henne att ange andra personer etc. Det missar många biträden när de kräver att en asylsökande, som i vissa fall inte ens åberopat politisk verksamhet i hemlandet eller att de skulle ha torterats, måste skickas till en tortyrutredning därför att någon misshandlat dem i hemlandet, eller på grund av att de de verkar må dåligt.
I allmänhet räcker det, för att få uppehållstillstånd som politisk flykting, att en asylsökande styrker sin identitet och hemvist (i vissa fall gör dessa uppgifter sannolika) samt att han eller hon också gör sin politiska verksamhet, eller tillskrivna politiska verksamhet, sannolik. Det måste också framstå som sannolikt att personen i fråga riskerar förföljelse i hemlandet i framtiden.
Nu är det ju så att de allra flesta av våra asylsökande saknar skyddsbehov. En stor del av dem saknar även identitetshandlingar och uppträder under falsk identitet. Deras berättelser har stora trovärdighetsbrister. Om vi skulle skicka varenda av dessa personer till en dyr medicinsk tortyrutredning så fort de kräver det, skulle detta ruinera verkets budget.
Men som jag skrev i början så vet jag inte vad som menas med ”tortyrutredningar” i SR Ekots diskussion. Migrationsverkets handläggare är förpliktigade att ”utreda uppgifterna om tortyr” så fort någon sökande påstår sig ha varit utsatt för tortyr. En sådan utredning innebär att verkets handläggare ska låta den sökande berätta om hur han eller hon torterades, samt ställa frågor om detta. Dock har en person som har varit utsatt för tortyr ofta svårt att berätta om det och jag anser att det är orimligt av mig som tjänsteman på verket, att kräva att någon skulle berätta om sina tortyrupplevelser för mig under en kort intervju på Migrationsverket. Om jag dessutom börjar att ställa frågor om detta så kan det uppfattas som väldigt plågsamt av den sökande. Vi som är handläggare på verket är inte heller utbildade terapeuter och vi kan inte ta hand om den sökande efter att vi ”tvingat” honom eller henne att berätta om tortyren, något som inte ens är en förutsättning för uppehållstillstånd. Risken är stor att vi gör mer skada eller nytta med våra ”tortyrutredningar” om vi har att göra med en seriös sökande.
Det har gått ett program i SR P1 om tortyr, Tendens. Där intervjuade man bland annat en iransk kvinna som utsattes för tortyr för cirka 12 år sedan. Hon sa bland annat att hon aldrig velat berätta om tortyren, för någon annan än vårdpersonal med uppgift att hjälpa henne.
Det är så gott som endast de oseriösa sökande som under våra ”tortyrutredningar” (oftast avkrävda av biträdet som ju tjänar på att asylutredningen förlängs…) utan vidare, glatt och mångordigt, berättar om hur de torterats med olika hemska metoder och slutligen körts med bil till något öken medvetslösa, eller kastats i diken med skallfrakturer och inälvorna hängande utanför buken. Men sedan har de på ett mirakulöst sätt räddats av en fåraherde, ett ambulerade sjukvårdsteam, en snäll utländsk bilist – eller liknande…
