Nu skriver en migga i de lite högre sfärerna inom Migrationsverket igen (här är två av många tidigare texter bl.a. En migga: ”En studie i (fördummande) jämförelser” (4 december) och En migga: ”Märkliga argument om invandring”. (13 december). Miggan som skriver har lång erfarenhet av det han/hon uttalar sig om:
Sagan om landet Ingenting
Det är en tydlig trend bland debattörer att i media förneka att det existerar en svensk kultur. Syftet är rätt tydligt: att verka som en motvikt till Sverigedemokraterna. Själva sättet att göra det på – att ägna sig åt självförnekelse – är däremot bara fördummande, eftersom det skulle betyda att det saknas anledning till integration eftersom det inte finns något att integrera till, och eftersom slutsatsen är att i det mångkulturella samhället existerar alla kulturer utom den svenska.
Det går att på samma sätt förneka exempelvis en arabisk kultur – det är bara att avfärda den genom att hävda att den vilar på persisk, babylonisk och annan antik kultur och att det inte finns någon egen. Men jag har ett bättre exempel på rätt nära håll – om jag nu ska ägna mig åt fördummande raljeri.
Om detta exempelland finns följande bakgrundsfakta:
Bortsett från diverse pikter och annat löst folk som hade slagit rot där, så kom först pirataktiga fransmän som kallade sig bretoner, och de gav namn åt landet. Sedan kom fler fransmän, kelter, som gav landet sina mytiska inslag. Italienare i form av romare tog sedan över hela klabbet under några hundra år, och satte ett rejält avtryck i kulturen. Ytterligare några hundra år senare var det klippt igen, när en flock vilt tjoande tyskar som kallade sig för angler och saxare invaderade – de hade också sällskap av ett antal danska kusiner i form av jutar.Detta lands matkultur sägs vara hämtad från dessa marodörer. Under ett kvarts millennium var det så dags för vikingarna, som fyllde det lokala språket med sitt tungomål. Sedan kom något så ovanligt som en hoper franska vikingaättlingar och lade till vid stränderna med sina långskepp, varefter detta land och ytterligare ett annat stort land i några hundra år ägnade sig åt något som kan betecknas som en intern kontinental familjefejd.
Han. den berömde kungen med Lejonhjärtat exempelvis, han talade bara franska i hela sitt liv. Sedan kom judar (för kommersen), holländare (för skeppsbyggeriet) och ännu fler tyskar (för ännu mer handel). Landet ägnade sig också åt slaveri, så här fanns även afrikanska influenser. Detta lands mest kända poeter kunde inte slita sig från Grekland och Italien. Detta folk hade också ett romantiskt svärmeri för sin Juvel i sin Krona, och några av deras mest kända författare hämtar sina motiv från detta land i Asien: ”Skeppa ut mig öster om Suez,” som det står i dikten.
Och när hela imperiet brakade samman fylldes landet med de forna kolonialstaternas folk. Detta lands berömda operahus är uppkallat efter en tysk prins. Detta så kallade folk med sin så kallade kultur delar sitt land med ytterligare ett folk som går klätt i kjolar, med ytterligare några andra som har ett språk som ingen förstår, och med några dansanta vemodssjungande typer som mest är kända för en potatissvält. Så vad har de själva, detta så kallade folk? Jo: ingenting!
(Och landet är självfallet England).
