En lätt frustrerad migga kommenterar och förklarar:
Expressen skrev igår – Asylsökandet i landet är som ett lotteri – att beviljandegraden skiljer sig markant åt mellan olika prövningsenheter. Migrationsverkets ledning försöker förklara att det kan bero på att olika grupper söker sig till olika delar av landet. Folk från Balkan söker till exempel ofta asyl i Göteborg.
Men hur kan det komma sig att det även när man tittar på sökande från samma land skiljer sig i så stor omfattning? Vissa enheter har till exempel väldigt hög beviljandegrad, generellt sett. Svaret är att det är personalens kunskaper i kombination med den aktuella enhetens ledning som avgör vilken kvalitet det är på hanteringen.
Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.
Man tar i artikeln upp två somalier som uppgett att de kommer från samma ort och åberopat samma skyddsskäl. En får avslag och en får PUT. Den som får avslag har man gjort en språkanalys på som visar att han talar den dialekt man har i norra Somalia och inte i södra delen av landet, som han påstått. Förklaringen han kommer med är att hans mor kommer norrifrån. Det kan säkert hända om man lever ett mycket mycket isolerat liv, men hur många tror på att ett barn uppvuxet i Boden pratar skånska för att dess mamma gör det?
På enheten där man beviljat PUT har man hoppat över språkanalysen. Artikelförfattaren upprörs över att utfallet i antal PUT ser olika ut men gör ingen som helst närmare granskning eller analys av orsakerna och det är både synd och ger felaktiga slutsatser.
Det som verkligen är upprörande är att vi har en myndighet som medvetet genar i ärendehanteringen, hoppar över diverse kontroller, som till exempel språkanalys, äkthetsgranskningar, slagningar i olika system med mera, och som kortar ner utredningstider till i vissa fall endast 20 minuter för att spara tid! Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?
Reflektion: Är det rimligt att Lisa Hallstedt, som uttalar sig i Expressens artikel i sin egenskap av jurist och sakkunnig i migration på Röda korset, inte känner till det som miggan berättar? Om man är sakkunnig så måste man ju kunna de saker som man säger sig vara sakkunnig om. Samma sak gäller Amnestys Madelaine Seidlitz, som också uttalar sig i artikeln och som säger att hon under många år ”fått indikationer på att chanserna att få uppehållstillstånd varierar i landet och att det just i Stockholm är svårast”. Vet hon inte heller hur det ser ut på Migrationsverket? Att det har anställts hundratals nya, unga, oerfarna och personer som efter kort tid ska fungera som beslutsfattare i dessa viktiga ärenden? Hur är det möjligt att vara sakkunniga och inte känna till det som miggan här ovan berättar, och som också flera gånger tidigare har tagits upp här på bloggen?