Det kom ett mejl (här återgivet med medlarens tillstånd); det kommer många liknande:
Jag är en kvinna på 53 år, som inte själv upplever problemen (mer än tiggarna), bor i en trevlig förort till Stockholm, har barn i skola där, jobbar inom konsultbranschen i Stockholm. Men jag har en brorsdotter som aldrig får jobb, är orolig för min mors ålderdom, orolig att någon ska bli sjuk i familjen/släkten.
Jag känner mig livrädd för IS, kritisk mot islam och känner inte igen Sverige som nu visar upp en sådan dålig politik och debattanda (avsaknad av). Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till asylbedragare med denna asylinvandringspolitik.
Men min fråga och undran är: Vad kan jag göra? Mer än att rösta på det enda parti som vill förändra invandringspolitiken. Jag vågar knappt prata med vänner om detta, har förlorat en del vänner som kallar mig ”rasist” när jag säger något om min oro och mina funderingar kring framtiden. Så jag kan knappt tala öppet med min omgivning, mer än med min familj och nära släkt, där vi är av samma åsikt.
Tack för du att skriver och berättar en annan sanning än vad media och politikerna visar!
Kommentar: Det är något som är allvarligt fel i ett land som påstår sig värna om åsikts- och yttrandefrihet, när en människa (och inte bara en, för det är många som hör av sig och skriver och säger exakt samma sak!) inte kan ventilera sin oro och sina funderingar öppet utan risk att få höra att hon är ”rasist” eller något av de andra vanliga triggerorden. Det är sorgligt. Men inte bara det: det är förödande.
Undran: Är det bara jag som får mejl från oroliga medborgare? Får inte politiker och journalister också det? Går de direkt i papperskorgen eller tar mottagarna sig någonsin en funderare på vad det beror på att människor hör av sig och luftar sin oro? Eller anser politiker och journalister att alla som har synpunkter på den i mångt och mycket vansinnigt illa hanterade asylinvandringen och därpå följande icke-existerande integrationen, per definition är ”rasister” och ”främlingsfientliga”? Det är ju ändå dessa människor som tvingas betala både med sina pengar och med sin otrygghetskänsla, så det kanske kunde vara lite schysst att lyssna på dem. Eller?