Här skriver en finlandssvensk man som under en tid bodde, levde, arbetade i Sverige och per svensk definition då var ”nysvensk”. Sedan han flyttat hem till Finland igen har han fått återgå till att vara sig själv: finlandssvensk. Med hans tillstånd publicerar jag en del av hans tankar och reflektioner om vad som skett och sker i respektive land. Alltså:
Jag följer fortfarande med skeendena i Sverige. Mer än vad jag engagerar mig i nationen här, eftersom finländsk politik känns förutsägbar och tråkig jämfört med svensk.
Nu har i och för sig Sannfinländarna bitit sig fast som största parti, och det är inte bra alls, tycker jag. Sipiläs regering med Centern + Samlingspartiet + Sannfinländarna (som blev Blå) hann ställa till rejält med dumheter innan vi blev kvitt dem, och en kommande sannolik regering med Sannfinländarna skulle kunna ställa till ännu mer problem för svenskans ställning och finlandssvenskarna.
Senast vi träffades (alltså skribenten och jag, Merit Wager. Min anm.) – alltför länge sedan! – hade svensk politisk debatt nått nya bottennivåer, men det tycks alltid vara möjligt att gräva sig djupare. Som jag ser det nu så är det största politiska problemet att det har blivit suspekt att sitta i opposition, eller att kritisera makten eller sakernas tillstånd.
Det skedde väldigt snabbt och plötsligt efter JÖKen, enligt logiken
Moderaterna är konservativt; Kristdemokraterna är konservativt; Sverigedemokraterna är konservativt. Om Sverigedemokraterna är rasistiskt så är också Moderaterna och Kristdemokraterna det, eftersom de alla är konservativa.Samt:
Utländska (ryska) troll försöker svartmåla Sverige och splittra landet. Alltså är kritik mot sakernas tillstånd förmodligen initierad av utländska makter, och den som kritiserar således Sverigefiende eller dennes nyttiga idiot.Vilket leder till att antingen håller du med om att allt är bra eller går mot det bättre, eller så är du landsförrädare. Ingen bra grund för att konstruktivt föra landet framåt och försöka lösa de problem som alltid finns i ett samhälle. Men så länge politiker och myndighetspersoner är ansvariga inför sina partiledningar respektive massmedia men inte inför väljarna/folket, finns det mycket lite hopp om räddning.
De drivna individer som skulle kunna hjälpa till att bidra till lösningen av Sveriges problem har ingen chans att komma ända fram till riksdagen, till exempel. De filtreras bort av partiledningar som är rädda om sitt eget skinn. Det räcker med att kasta en blick på regeringen för att se vad resultatet blir:
På vilka meriter och med vilka kvalifikationer har ministrarna fått sina mandat?
• Morgan Johansson, som tycker att en polsk folkvald ska hjälpa till att lagföra stöldligor i Sverige.
• Ylva Johansson, som sparkas uppåt efter att inte ha levererat som arbetsmarknadsminister (en omöjlig uppgift, iofs).
• Anders ”men vi har ju ingen lokal” Ygeman.Och så vidare. Omöjliga att avsätta, omöjliga att ställa till svars.
Jag får säga lycka till från botten av mitt hjärta. Med ett stänk av skadeglädje över vad svenskarna ställt till med i sitt eget land efter att ha hållit på och mästrat och läxat upp alla andra.
Det finns så mycket, så mycket att kommentera, men just det att partinomenklaturan håller både demokratin och partisterna i sitt järngrepp hör nog till det värre. Se bara på Thomas Gür och hans fåfänga försök att få någon riksdagsledamot från M eller KD att försvara public service-beslutet! Det är locket på som gäller. Men vad eller vem är de rädda för? Ryker riksdagsplatsen om man förklarar eller står upp för sina värderingar? Det vill säga där sitter någon eller några som anser sig stå över medlemmarna av Sveriges högsta beslutande församling. Och det här är inte ens mycket till en konspirationsteori, utan enkla slutsatser dragna av ledamöternas tystnad.
Kommentar: Jag tackar finlandssvensken för hans input (OBS nysvenska!), för att han tittar både på sitt eget land och skådar från öster mot väster – och förmedlar en del av sina tankar och intryck om båda.