I veckan tillbringade jag en dag tillsammans med Magda Ayoub som är integrationsplanerare, tillika flyktingsamordnare i Sigtuna/Märsta som är en kranskommun till Stockholm. Det blev en intensiv, intressant och lärorik dag.
Verksamheten är inrymd i samma byggnad som en gymnasieskola och här finns bland annat SFI-undervisning (svenska för invandrare), syateljé, verkstad, datasalar och ett café som drivs av elever. När Magda rör sig i lokalerna möts hon av hälsningar och utbyter några ord med många som hon möter. Hon frågar ”hur mår du?” och något om hur det går eller hur det gått för en syster. Hon ger små råd och uppmuntrande ord till många och verkar väl känd av de flesta. Hon tar sig den lilla stunden med dem som vill hälsa på henne och ger inte intryck av att vara stressad och på väg mot något viktigare utan lyckas verkligen förmedla att hon är närvarande även om det är för korta ögonblick.
Under dagen mötte vi flera personer (denna dag var det enbart män), som nyligen fått vad som kort kallas ”PUT” (permanent uppehållstillstånd) och som nu har börjat sina liv i Sverige. Det var både positivt och frustrerande att höra vad de hade för tankar, förhoppningar, krav på Sverige och sin tillvaro här.
En ung man i 30-års åldern som varit här endast fyra månader hade redan lärt sig en del svenska och vi bytte några ord. Han hade en brinnande vilja att komma in i samhället och skapa sig en bra tillvaro här och han visade stolt upp ett så kallat valideringsintyg från Högskoleverket, där hans akademiska utbildning hade ”översatts” till svenska förhållanden. Med det i näven hade han lyckats skaffa sig en plats på en kurs i intensiv svenska för invandrade akademiker och så visade han upp en broschyr om lärarutbildningen på Lärarhögskolan, som han siktade mot. Magda, med rötter i Egypten och som talar arabiska, uppmuntrade honom och frågade också hur det går för hans syster som tydligen är lika framåt och duktig som brodern.
En annan man som efter mycket kort tid här hade fått PUT kom för att fråga om socialen kan betala en resa hem för att han vill träffa familjen. ”Nej, verkligen inte”, informerade Magda, och vi förvånades över att en asylsökande som hävdar skyddsbehov gentemot hemlandet, utan problem anser sig kunna återvända dit och dessutom tror/tycker att svenska skattemedel ska användas till en sådan resa.
En tredje man ville också resa tillbaka och ville ha hjälp med att söka främlingspass. ”Ja men du är ju irakisk medborgare och du har irakiskt pass, självklart kan du inte då få främlingspass”, förklarade Magda och återigen förundrades vi över vilken typ av orealistiska krav en del människor ställer.
Vi tog ingen lunch utan åkte i stället och hälsade på en kvinna på en psykiatrisk klinik ca 15 minuters bilväg från Magdas arbetsplats. En kvinna som varit asylsökande under många år, tillsammans med sin familj och vars äldsta barn låg apatiskt i ca åtta månader. Sedan några år har familjen PUT. Nu sitter mamman sedan tre veckor på en låst psykiatrisk avdelning för att hennes ångest är så stor att hon allvarligt skadat sig själv, bland annat genom att skära sig i armarna. Hon visar de många skärmärkena och säger att det är enda sättet att lätta på den psykiska smärtan. Hemma finns tre barn på 5, 8 och 16 år tillsammans med den make vars kontroll och otrohet bidragit till hennes tillstånd. Hon får inte bära kjol eller klänning. Hon får inte gå till snabbköpet och handla utan hans tillstånd. Hon får inte ha vänner. Hon ska sköta hela hemmet och alla barnen helt ensam, han hjälper aldrig till med något. Han har fått henne att tro att hon inte har något värde alls och att hennes skyldighet är att lyda och serva honom. Det är hjärtskärande att se henne, som vi har känt i sex år, sitta där i sitt kala sjukhusrum som en skadskjuten fågel. Och någon lösning på det hela finns inte i sikte. Här blandas hot om självmord, att hon aldrig mer ska få se sina barn och att hon ska få syra kastad i ansiktet med ett så totalt beroende och så dåligt självförtroende att man faktiskt inte ser någon utväg. Vi är allvarliga och sorgsna när vi åker därifrån.
En av männen som på eftermiddagen tittade in i Magdas lilla rum, där hon tillämpar mycket flexibel besökstid, var upprörd över att han inte får en lägenhet i Märsta. Magda förklarar tålmodigt, som hon gjort otaliga gånger tidigare, att han har fått information från första stund att det inte finns en enda ledig lägenhet i kommunen och att han har blivit erbjuden att flytta till en annan kommun där han kan få bostad, men har vägrat. ”Du måste flytta till en annan kommun, du kommer inte att kunna få en bostad här”, säger Magda vänligt men bestämt. Då blir mannen upprörd och fräser: ”Varför informerar inte Sverige i Irak att det inte finns bostäder här, då skulle vi inte komma hit!”. Vad ska man svara på det?
En man i drygt 40-årsåldern sätter sig tungt i besöksstolen. Han försöker hålla masken, försöker hålla sig lugn och ”manlig”. Men tårarna väller upp i ögonen när han talar om sin fru och sina tre barn som är kvar i Damaskus sedan tio månader, då han själv kom till Sverige. ”De har inte fått tid för samtal på svenska ambassaden förrän i augusti”, säger han, ”och jag saknar dem så”. Hans ögon är rödkantade. Han står inte ut, säger han, han måste få träffa sina barn. Han undrar vad som händer om han reser till Damaskus. Magda kontrollerar med socialtjänsten som uppger att då dras förstås hans försörjningsstöd (ett nyare ord för socialbidrag, men det är samma sak…) in. Magda och jag pratar länge med honom, försöker lugna honom och säger att det är bättre att han försöker acklimatisera sig här och lära sig lite svenska så att han på bästa sätt kan ta emot familjen när den så småningom kommer hit för att återförenas med honom. Jag frågar hur han håller kontakt med familjen och han säger med ett sorgset leende: ”via sms”. ”Men du kan skriva brev till dina barn”, säger jag. ”Du kan ta bilder av omgivningarna här, så att de får se hur det ser ut i deras nya land och du kan skriva och berätta för dem vad som väntar dem”. Sådant som ter sig naturligt och självklart för en kvinna att göra, men som kanske inte är lika självklart för en man. När han går är han lite lugnare och jag tror faktiskt att han kommer att skriva till barnen, det var bara något han inte ens hade kommit att tänka på.
En omtumlande dag med många intryck, där jag förmedlat bara en bråkdel. Efter att ha sett Magda ”in action” får jag säga att de som har turen att komma till henne verkligen är lyckligt lottade. Hon är flexibel och öppen och ger människor tid och stöttar och vägleder. Men hon är också bestämd mot dem som hon uppfattar försöker utnyttja systemen eller uppenbart ljuger, det är inget dalt här, inte. Hon är effektiv och ordnar saker och ting genast; säger inte till sina besökare att de får vänta och att hon skickar brev. Nej, hon greppar telefonluren och ringer och fixar och pusslar medan de sitter och väntar. Hon är tydlig med vad som gäller, hon uppmuntrar, hon informerar och hon lyssnar. Man kan bara önska och hoppas att det finns fler som hon och att de ska orka möta dessa människor med tunga historier, dag ut och dag in. Och att alla förmedlar samma glasklara budskap som Magda Ayoub:
En invandrare ska inte bara ha samma rättigheter och möjligheter som en infödd svensk, utan också ha samma skyldigheter.