Det kom ett mejl (tack för förtroendet!):
Jag är integrationshandledare på ett boende för ensamkommande asylsökande unga (de som brukar kallas för ensamkommande flyktingbarn), samt för unga som får PUT. Några av mina kollegor och jag hade en diskussionen om dem och en av de erfarenheter vi delade var att ”barnen” blivit äldre och äldre under de många år vi jobbat med detta. På pappret har de alltid varit 14–18, så det är inte detta vi menar. Vi syftar på deras verkliga ålder.
När jag började jobba med detta i mitten på 2000-talet var det högst en fjärdedel som man verkligen tyckte sig kunna ifrågasätta åldern på, bara med en snabb blick. Idag däremot är det en klar majoritet av ”barnen” som uppenbart är över 18 år. Det man talar om i min bransch och på de boenden jag har kontakt med i tjänsten, är att de som är under 18 år hör till undantagen.
Instruktionerna till personalen som jobbar med dessa klienter är att vi ska förklara för dem att regelverket för barn är vad som gäller eftersom de sagt sig vara minderåriga. Det kan t.ex gälla att man måste vara hemma ett visst klockslag på kvällen. Dock ska vi som personal av praktiska skäl inte behandla dem som barn/tonåringar när vi kommunicerar, eftersom det helt enkelt blir provocerande för en 20-30-åring att bli behandlad som ett barn. Det kan skapa konflikter som vi ska undvika.
30-åring? tänker du som läser detta. Ja, det finns ett flertal fall i mitt minne där vi sett att den asylsökande varit närmare 40 och där övriga boende också antytt detta till personalen (inte av lojalitet med personalen men för att de ville ha bort en person som styrde och ställde, och liknande skäl). Vid alla fall utom ett har personerna, som varit kring dubbelt så gamla som de påstått sig vara, ändå fått bo kvar i över ett halvår trots detta.
HVB-hemmen är livrädda för att förlora såväl intäkter såväl som förtroendet hos gode män etc, och håller därför tyst.
Vid det här laget är det ett antal killar som på pappret är 16 år, som kommit till mig för att få hjälp med att köpa medel på apoteket för att motverka deras åldershåravfall. Ingen ifrågasätter dock deras ålder. Inte migrationsverket. Inte socialtjänsten. Inte heller de journalister som intervjuat några av ungdomarna på frivillig basis, godkänt av deras respektive gode män.
Rent konkret får detta som konsekvens att det dokument vi är satta att jobba efter – BBIC (Barnens Behov i Centrum) – blir löjeväckande och verkningslöst.
En annan konsekvens är att det fåtal som verkligen är minderåriga – låt oss säga 25% för att räkna riktigt högt – tvingas bo tillsammans med opportunistiska vuxna som är bedrägliga med sin ålder och sin identitet. Kanske samma kategori som dessa faktiska barn flytt ifrån!
En tredje konsekvens är att maktbalansen på boendet blir som man kan föreställa sig i denna åldersdemografi. De få som faktiskt är barn hålls på mattan, tystas, får instruktioner och order som vi i personalen omöjligen kan göra något åt. De uppfattas dessutom som extremt barnsliga i jämförelsen med övriga ”ungdomar”, när vi i personalen glömmer bort att vi orättvist jämför dem med den större vuxna populationen på HVB-hemmet.
Sett ur ett BBIC-perspektiv är detta en förkastlig miljö för de få som är barn. Och då jobbar jag ändå på ett boende som har relativt god miljö med högt utbildad personal.
Kommentar: Varför ska vi i Sverige hysa vuxna män på dyra hem för minderåriga? Varför ska vi i Sverige blunda och inte låtsas se bedrägerierna? Varför behandlas i Sverige inte bedrägerier begångna av utländska medborgare på samma sätt som bedrägerier begångna av svenskar? Varför har Sverige tillåtits bli en uppsamlingsplats för allehanda asylbedragare?
Varför värnar man i Sverige inte om
1) människor i faktiskt behov av asyl?
2) människor i faktiskt behov av skydd?
3) Sverige och dess folk?