Detta inlägg skrev jag på min blogg den 1 februari 2007, alltså för 3,5 år sedan:

Om att romerna kräver egen friskola och om misstro mot utredningar

Sisuradio berättar att en ny, djupgående studie från Skolverket om romernas skolgång har lämnats till integrations- och jämställdhetsministern den 1 februari 2007. Den hade beställts av den förra regeringen och är bara en av många studier. Roma Internationals pressansvarige Dimitri Florin börjar bli trött på alla utredningar på vilkas grunder ingenting alls händer.

Den svenska skolan tar inte hänsyn till romernas särdrag. Det är en av de viktigare slutsatserna i rapporten och Dimitri Florin menar att det finns ett behov av mer information om romer. Skolverket kommer under den kommande månaden att sammanställa informationsmaterial för kommuner, om de nationella minoriteterna och deras rättigheter.

Dimitri Florin orkar inte tro att det efter den här rapporten heller ska ske något konkret. den förra rapporten blev klar 1999 och den nya rapporten bjuder inte på något nytt jämfört med den. Jag förstår hans uppgivenhet, se nedan.

Kommentar:
Sverige i ett nötskal! Utredningar, studier, rapporter, dokument, material – folk sysslar med sådant år ut och år in men inget händer. Dokumentationer på alla tänkbara områden sammanställs, presenteras – och läggs på hyllor. Vad hände t.ex. med Masoud Kamalis nio miljoner kronors rapport om strukturell diskriminering m.m.?

Den 20 augusti 2006 skrev jag här på bloggen:
Jag hoppas att den här så nagelfarna utredningen får till följd att man inser att det kanske inte ska pågå dyra och, i slutändan ofta meningslösa utredningar. Just nu (augusti 2006, alltså) pågår 200 regeringsutredningar samtidigt. Masoud Kamali behövde nio miljoner kronor för att producera sin rapport som knappast kommer att leda till någonting alls, men om man t.ex. räknar med att utredarna i genomsnitt kräver fem miljoner kronor per utredning så kostar de 200 utredningarna en miljard skattekronor. Vill folket verkligen lägga så mycket på utredningar som sällan leder någon annanstans än till hyllor där de samlar damm?

Och vad har hänt sedan dess, utom att den märkligt sammansatta Delegationen för romska frågor med välarvoderade svenskar i toppen (Maria Leissner, Gunno Gunnmo,Charles Westin) maler på och kostar miljoner skattekronor?  Varför skapades en sådan 30  miljonerkronorsdelegation överhuvudtaget? Det har gått 3,5 år sedan Roma Internationals pressansvarige Dimitri Florin började bli trött på alla utredningar på vilkas grunder ingenting alls hände – inte verkar det ha hänt så väldigt mycket sedan dess…

Det är inte att undra på att många romer är totalfrustrerade och känner sig än mer åsidosatta än någonsin. Nu verkar det officiella Sverige låtsas att romerna har fått ha avgörande inflytande i sin egen delegation, men i toppen sitter ingen ”mustalainen”* utan enbart ”valkolaisia”* och styr och ställer. Och för att berättiga sina välarvoderade positioner och visa att de gör något, stämplar ”valkolaiset” återigen ”mustalaiset” som offer och trummar in ytterligare ett nytt utanförskapsbegrepp: antiziganism. Som om vi inte redan hade tillräckligt med offer och grupper i detta land… En rom skriver så här:

Vi romer själva är trötta på att Leissner brutit mot demokratins alla grundprinciper då hon inom samtliga områden nekat oss berörda all insyn och delaktighet och att vi själva skulle möjligges rätt att få utse våra representanter som skulle varit de företrädande och som av det romska folket då kunnat väljas in i Delegationen för romska frågor. I stället lät hon meddela att det är myndigheter som väljer och tillsätter personerna.

I stället för gehör har Maria Leissner påbörjat med skilda repressalier mot oss och under år 2010 har samtliga romska riksförbund nekats stadsbidrag. Endast det riksförbund som företräder ca 3 % av det romska folket har erhållit bidraget tack vare att majoriteten av deras styrelse sitter med i Romer i Europas styrelse och i styrelsen för Delegationen för romska frågor. Detta anser vi vara en allvarlig form av intresse- och delegatjäv.

Och detta står att läsa i DO:s särskilda yttrande av den 14 juli 2010:

Särskilt mot bakgrund av denna historiebeskrivning är vi dock bekymrade över att den romska delaktigheten varit begränsad i utredningsarbetet. Förutom de mera principiella invändningar och legitimitetsproblem som detta förhållande för med sig finns det anledning att tro att bristen på romsk delaktighet även påverkat kvalitén i förslagen.

Och romerna i Romska delegationen skriver själva i ett brev till EU:

Vi upplever Delegationen för romska frågor vara en representant för överheten inom majoritetssamhället. I verklighet finner vi att det i deras arbete och framtagna förslag, som trots allt är tagna och formade ovanifrån varken är nyskapande och grundläggande, och kan därmed inte bidra till något nytt eller tjäna som en kunskapskälla och informationskälla i dag så som de vill ge sken av.
———-
Ännu idag, men med ett nytt ansikte i form av Maria Leissner, uppstår den föråldrade repliken ”vi ska lösa zigenarproblematiken”.
———-
När vi sett de skilda förslag som framtagits av Delegationen för romska frågor så skräms vi av hur vi och vårt folk fallit offer för objektiviteten. De ansvariga skyr inga medel när det rör sig om att försöka hitta nya ingångsportar för att de ska kunna fortsätta med att ta ut höga löner på romers namn.
———-
Om man nu verkligen har viljan att minska klyftan och gapet mellan oss och majoriteten låt oss då få börja med att minska den mellan oss och de utsedda ansvariga avlönade tjänstemän som både diskriminerar, förtalar, kränker oss medvetet och använder sin maktposition för att slå oss, hindra oss från att lyfta fram dessa frågor och återkommande kränkande bemötande.

Jag har inte facit till hela den här karusellen. Men en hel del är ruttet i detta, en hel del stämmer inte. Romerna är nog inte de mest vana personerna att leda delegationer och organisationer, men ändå ter det sig för en utomstående som att man nog borde ha kunnat hitta några romer att placera som ledare av sina projekt och att man kunde ha haft svenskar som stödpersoner, inte tvärtom, som nu verkar vara fallet.

Jag tyckte det var plågsamt att lyssna på presskonferensen från tillfället (den 30 juli 2010) då Maria Leissner och Gunno Gunnmo och Charles Westin, med några romska ”statister” (som verkade nog så kompetenta att tala för sig själva och kanske inte hade behövt vara back up-personer åt svenskarna…) uttalade sig mångordigt och ”svenskt”. Det kändes som ”tomma tunnor skramlar mest”, som ”kejsaren är naken”, som ”mycket skrik och lite ull” och som ”mycket snack och ingen verkstad” – allt på en gång och allt i ett. Det var obehagligt att lyssna på och obegripligt att skattepengar vräks ut på sådant.

Jag säger än en gång det jag sagt så många gånger: sluta integrera! Låt folk vara och ställ bara samma krav på dem som på alla andra i landet. Låt romerna skapa sina egna organisationer och sköta dem på sitt sätt. Men det är klart: då behandlar man dem ju som om de vore svenskar, alltså icke-diskriminerande, och vem ska då tjäna på ”antiziganismen”?

P.S. En reporter ställde en synnerligen relevant fråga som säkert många människor gärna hade velat få ett vettigt svar på. Det uteblev… Reportern var SVT:s Erika Bjerström som sa till Maria Leissner: ”Du har gjort hela den här presentationen utifrån ett fullständigt offerperspektiv, och att göra människor till offer är också att frånta dem ansvaret. Det har funnits rättigheter länge, t.ex. för romer att skicka sina barn till skolan. Vilka krav på ansvar eller livsstilsförändringar har ni pratat om för att det här ska kunna fungera för det kan inte enbart vara en fråga om att inrätta nya myndigheter för att allt plötsligt ska lösa sig, utan det måste ju också handla om en dialog med den romska minoriteten.” Men i nyheterna i SVT samma kväll tog man givetvis inte upp de här aspekterna…
* ”Valkolaiset” har varit – och är – de finska romernas benämning på oss, d.v.s.” vitingar”, till skillnad från den finska benämningen på dem som är ”mustalaiset”, vilket betyder ”svartingar”, men inte ned samma skarpt negativa klang som ordet har på svenska.
© Texten får inte kopieras,
endast citeras med angivande av källa.